krille tvärvigg

Under flera veckor har jag med stort intresse följt den norska serien om 22 juli, attentatet mot regeringsbyggnaden och massakern på Utöya. Den har gripit mig starkt och jag tycker det var en mycket bra och tankeväckande serie. Jag minns själv hur jag hörde talas om attentatet första gången, det är lite som med Palmemordet. Jag var på väg ut på landet för att köpa en gräsklippare och hade radion i gång i bilen, då jag fick höra om en terrorattack i Oslo. Och många, liksom jag själv, trodde nog att det var muslimer som låg bakom. Och så visade det sig att det var en tvättäkta norrman, en viss Breivik. I serien har man valt att låta skådespelare gestalta händelserna, men man följer händelserna nära och man visar också tiden före och efter attentatet. Många scener är starka, som då de skadade kommer till sjukhuset och då begravningsbilarna med de döda ungdomarna anländer i en lång, lång rad. Vi får också följa ett par journalisters enträgna arbete med att visa polisens misstag och saktfärdighet för att hindra katastrofen. Och hur diskussionerna om publiceringen går på Aftenposten, där chefredaktören vill hålla tillbaka publiceringarna på grund av hänsynen till de anhöriga. Sjukhuset Ullevål kommer också i blickpunkten, genom att man där tänkt sig nedskärningar, men som på grunda av attentatet blir omintetgjort. Något som kan påminna oss om pandemin vi går igenom, som gjort att sjukvården har fått prioriteras upp. Att ha en god beredskap är något som man hoppas vi lärt oss, ty förr eller senare inträffar saker vi inte hade en aning om.