krille tvärvigg

Nyligen sändes på Svt "Året var 1971". Jag såg inte hela programmet, men noterade att jag kände igen en del, till exempel striden om almarna i Kungsträdgården och kvinnornas framträdanden i offentligheten fångad i sången "Vi måste höja våra röster.." 1971 var ett år då det radikala uppsvinget fortfarande höll i sig. Det var blott tre år sedan kårhusockupationen och två år sedan den stora gruvstrejken i malmfälten. Och fortfarande var Vietnamkriget och kampen mot USA:s brutala krigföring något som samlade tusentals i demonstrationer. Jag själv stod på stan och sålde Vietnambulletinen och gick i demonstrationståg. Tidigt i januari hade vi fått vårt första barn, en liten söt dotter som vägde drygt 4 kilo. Förlossningen var långdragen och jag fick till slut lämna förlossningsrummet, utan att veta varför. I ett angränsande rum satt jag med ångest och en klump i magen för vad som skulle ske. Sedan fick jag komma in till en trött mor och en säkert lika trött dotter, man hade tvingats ta ut henne med sugklocka. Men nu var lyckan himmelsk och jag kunde åka hem till ensamheten i lägenheten. Min fru fick vila upp sig en hel vecka på ett ställe strax utanför stan, tänk hur det var ordnat på den här tiden. Välfärd och hälsa var fortfarande högt prioriterat. Den här våren skrev jag på en C-uppsats i historia. Jag hade valt att skriva om transiteringarna genom Sverige under andra världskriget, alltså de järnvägstransporter som den svenska regeringen gått med på. Nazityskland hade krävt att få transportera soldater och sjukvårdare samt krigsmateriel till fronten i Nordnorge. Senare skulle de också användas i operation Barbarossa, det vill säga Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen. Min ståndpunkt var att Sverige härigenom bröt mot neutraliteten och dessutom gynnade Nazityskland och missgynnade ett broderfolk, Norge. På det seminarium, där uppsatsen skulle nagelfaras i slutet av maj, blev jag hårt åtgången. Opponenten menade att Sverige var utsatt för krigshot och inte kunde agera på något annat sätt. Man beskyllde mig för att inta samma position som kommunisterna, vilket säkert hängde samman med att man visste att jag sålde Gnistan på stan. Uppsatsen var partisk och blev godkänd med tvekan. När jag idag läser vad Klas Åmark skriver i Att bo granne med ondskan, om Sveriges förhållningssätt till Nazityskland under krigsåren och som är en sammanfattning av ett stort vetenskapligt projekt som skett över flera år, så ser jag att de åsikter jag kom fram till inte är så mycket annorlunda än de som Åmark redovisar. Och slutsatsen blir att den som blundar för eller är likgiltig inför våld och förtryck blir en medlöpare och det är väl det man kan säga om den svenska regeringen i det här fallet, med ett fåtal undantag som Gustav Möller och Ernst Wigfors.