Slottet
Frihet, jämlikhet, broderskap var slagorden för den franska revolutionen 1789. Men friheten gick överstyr och istället kom repression och Napoleon. En som var med den turbulenta tiden var Alexis de Toquevilles far Hervé, som undgick giljotinen med en hårsmån. För Alexis blev revolutionen ett rött skynke som han ständigt återvände till. I boken Slottet berättar Anders Ehnmark Toquevilles uppgörelse med revolutionen och hans sökande efter hur friheten ska kunna genomföras. Det är en djuplodande och intellektuellt spännande bok att läsa, vilken jag nu läser för tredje gången. Utgångspunkten är rättighetsförklaringens paradox och konflikt mellan å ena sidan folksuveränitet och å andra sidan varje människas oförytterliga rättigheter inklusive rätten till egendom och rätten till uppror. Den enskildes rätt föregår lagen, som ett villkor för lagen, men samtidigt står lagstiftaren över folket, över lagen, som all rätts källa. Det går inte ihop och det är också det som Toqueville försöker undersöka och lösa. Toqueville accepterar jämlikheten och menar att den är genomförd genom revolutionen, även om han inte gillar den. Men hur kan man rekonstruera friheten ur denna. Han reser till Amerika för att kanske få ett svar. Landet är då föremål för delegationer som reser dit för att studera skolsystem, kommunikationer och fängelser. Toqueville skriver om Amerika, men det är Frankrike han tänker på. Han studerar särskilt fängelsesystemet, besöker bland annat Sing Sing. Brottet var under den här tiden en het fråga, brottsligheten hade ökat rekordartat i Frankrike. För Victor Hugo som skrev Samhällets olycksbarn var det fattigdomen och nöden som var orsaken till brottet och som skulle angripas. Även Toqueville såg nöden, men hade andra lösningar. Framför allt såg han upproret som en förlängning av brottet och därför måste brottet angripas med hårdhet. I Amerika fann han att man isolerade fångarna nattetid och även dagtid, då de i frihet och under arbetet måste vara helt tysta. Den som bröt mot tystnaden piskades. Toqueville gillade inte piskan, utan föredrog att man isolerade fångarna, splittrade upp dem, så att de inte kunde påverka varandra. Toqueville besökte även England och Manchester och såg eländet i fabrikerna, kallade det en förpestad kloak, men drog även här andra slutsatser än till exempel Engels.Toqueville var för marknadens frihet, ogillade statsingripanden och i synnerhet socialhjälp. Fattigdomen skulle privata samveten ta hand om med allmosor, ty det förenade den fattige och rike och den fattige kunde känna tacksamhet. Överhuvudtaget var det de sociala sambanden som Toqueville omhuldade. Det samhälle som han såg som ideal var egentligen det feodala, då banden i samhället var starka och uppdelningen mellan människorna fasta och stabila. Med revolutionen hade oron kommit och en atomisering av samhället. Dock hade jämlikheten kommit för att stanna. En samtida till Toqueville, historikern Guizot, som tillhörde den första postrevolutionära generationen liberaler ansåg att det var folksuveräniteten som gjorde att det gick illa. Hans slutsats var att förnuft och vetenskap skulle vara styrande och ersätta det suveräna folket. De bästa, inte de flesta skulle styra och med de bästa förstod han då eliten ur den i samhället härskande klassen. Sådana tankegångar finns ju fortfarande. Härom året ansåg en företagare att Sveriges riksdag skulle styras av ungefär 100 riksdagsmän, naturligtvis då de bäst skickade. Toqueville var emellertid emot detta. Han accepterade folksuveräniteten och 1789 års revolution och föraktade klassmakten i form av den borgerliga makten och han stred för press- och föreningsfriheten och rösträtten. Han godtar demokratin, och ser den som ett skydd mot vidare demokratisering, det vill säga revolution. Ty då revolution sker kan despoti uppkomma och oordning är det han minst vill ha. För att förebygga den måste man börja med åtgärder i samhället som folkuppfostran, föreningsliv och kommunalt självstyre. Medborgarna måste engageras och disciplineras in i sammanhang. Kedjan som brutits med revolutionen måste återupprättas. Toqueville är även samtida med Marx och de ser båda den moderna klasskampen födas. Precis som Marx och Engels tecknar Toqueville borgarna vid makten som förblindade av snöda vinstintressen, medan arbetarna kräver rättvisa. Målet för både Marx och Toqueville är ett gentlemannaliv, men vägen dit skiljer sig åt. Marx satsade på folksuveräniteten och jämlikheten, folket skulle ta över, medan Toqueville offrade lite av varje för friheten, som för honom till sist var den aristokratiska frihet som gått förlorad.
Ett avsnitt i boken handlar också om Toquevilles förhållande till den koloniala frågan, men jag utesluter den här för det skulle föra för långt att relatera den. Dock kan sägas att i den frågan var Toqueville imperialist, han såg som andra kolonisatörer ner på inbyggarna. De var lägre stående och förtjänade ingen frihet.
Kommentarer
Trackback
