Ett förslösat arv
Den förbannade optimisten Ernst Wigforss heter Henrik Arnstads fängslande biografi över Ernst Wigforss. En talande titel som uttrycker både Wigforss ilska och hans tro på politikens möjligheter att förändra världen. Biografin är den första om Ernst Wigforss, något som kan tyckas märkligt om man begrundar den stora betydelse som Wigforss hade för partiet. Men som i allt annat i socialdemokratins historia så kommer det förflutna i bakgrunden. Dagspolitiken betyder allt. Men det var just det som Ernst Wigforss ville förändra, dagspolitiken skulle förenas med visionen, utopin, det långsiktiga målet. Ernst Wigforss var till en början inte intresserad av politiken. Han tänkte sig först bli lärare, sedan kom forskningen i blickpunkten, han fascinerades av språkvetenskap och lingvistik, mer specifikt dialekter och skrev en avhandling om dialekterna i södra Halland. Det var först då han under studierna i Lund kom under inflytande av Sigfrid Gunnäs som han gick med i DYG, en socialistisk studentklubb i Lund, som intresset för politik väcktes. För DYG stod inte marxismen i högsätet, utan snarare demokrati, rättvisa, människovärde och rättfärdighet, vilket tilltalade Wigforss. Han hade svårt för marxismens dogmatism och detirminism med sin kristna bakgrund. Han tvekade länge mellan liberalism och socialism, men valde till slut SAP och politiken. Efterhand fick han allt större inflytande. 1919 fick han i uppdrag av arbetarkommunen i Göteborg att skriva ett handlingsprogram och det var ett program långt före sin tid och fick avslag i partistyrelsen, men Wigforss skulle återkomma. 1920-talet var en turbulent tid, där regeringsbildningarna avlöste varandra. Ute i Europa gick demokratin mot sitt nederlag, men i Sverige skulle socialdemokratin under bland andra Ernst Wigforss ledning formulera en politik som höll de mörka krafterna borta. Med Ernst Wigforss som rorsman och finansminister lade man fram en politik som skulle få fattigsverige att förvandlas till ett välfärdsland, dock inte utan strid. Ty högern och näringslivet gick till motattack och försökte stoppa förslag som de såg hotade deras maktposition. Den socialdemokratiska kongressen 1932 blev hans personliga triumf. Nu sjösattes många av de idéer som han torgfört tidigare, bland annat i handlingsprogrammet från 1919. Full sysselsättning, att få folk i arbete stod överst på agendan och för att åstadkomma detta skulle staten satsa pengar på arbeten. Människor och produktivkrafter skulle brukas, arbetslösheten bekämpas. Wigforss hade redan på 1910-talet talat om människors behov av lättja, ledighet och att inte jobba ihjäl sig. Det var därför socialdemokratin stred för 8-timmarsdagen. Målet var för Wigforss att frigöra människorna till att skapa maximalt, ja, att bli fria. Detta till skillnad från liberalernas individualistiska frihet, att tänka på sig själva. På 1930-talet kunde nu en del av detta förverkligas med införandet av två veckors semester och annat som underlättader för människorna. Sedan kom kriget och Ernst Wigforss blev där den som var den mest uttalade anti-nazisten och som stred för att Sverige inte skulle bli en tysk vasall. Arnstad beskriver hur det fanns krafter inom högern och militären som försökte få till en svensk anslutning till den tyska krigsmakten, något som Wigforss med sin "vita ilska" bekämpade kraftfullt. På partikongressen 1944 presenterade Ernst Wigforss sitt efterkrigsprogram i 27 punkter, ett unikt dokument, där Wigforss kopplar samman ideologi och politik, som han var så skicklig på. I dokumentet fastslogs alla människors rätt till arbete för samhällets alla medborgare, att en utjämning mellan medborgarna ekonomiskt, socialt och kulturellt skulle eftersträvas, att de stora förmögenheterna skulle begränsas och att en jämnare fördelning av egendom skulle ske. Den ärftliga rikedomen måste försvinna på samma gång som den ärftliga fattigdomen. Ett mycket radikalt program, som förstås fick stark kritik från de borgerliga och som gjorde att Wigforss blev ett hatobjekt för högern och näringslivet, precis som Palme senare skulle bli. För övrigt en politiker som också ville åstadkomma samhälleliga förändringar. Dock klickade det inte mellan Wigforss och Palme, trots att Palme lovprisade Wigforss som sin förebild. 1949 avgick Wigforss som finansminister, men han gav inte upp politiken, utan fortsatte att debattera och skriva om socialismen och kommentera socialdemokraternas politik. Bland annat tyckte han att socialdemokraterna måste visa mera mod och visa vägen framåt. Idag är Wigforss gärning lagd i ruiner, säger Henrik Arnstad och partiet lika vilset som på 1920-talet. Partiet påminner om det tyska socialdemokratiska partiet på 1930-talet, man följer dagspolitikens populistiska strömningar, utan att ha en egen vision om hur samhället ska se ut. Arvet från Wigforss har förslösats. Henrik Arnstads utmärkta biografi piggar upp att läsa, den opitmism Wigforss företrädde inspirerar och kan kännas som något som skulle behövas i den dystra tid av pessimism och nationalism vi nu lever i. En Wigforssk renässans är något man stilla kan bedja om.
Kommentarer
Trackback
