Vägen till Klockrike
Just nu läser jag Johan Svedjedals mastodontiska biografi om Harry Martinson, Min egen elds kurir, till den ska jag återkomma. För samtidigt har jag läst Martinsons roman eller vad man ska kalla den, Vägen till Klockrike. Enligt Svedjedal tog det Martinson 10 år att färdigställa berättelsen som omfattade tusentals sidor i flera versioner. Martinson hade sannolikt svårigheter med att hitta formen för berättelsen. Och den är verkligen en disparat berättelse med filosofiska och djupsinniga tankar om världsnomaden och annat. Den börjar med att vi får möta huvudpersonen Kristofer Teodor Bolle som cigarrmakare. Bolle älskar hantverket, även om han inser att det han håller på med är hälsovådligt. Men än mer avskyr han den maskinella framställningen av tobaksvaror. Och han kan inte förstå att man kan tala om utveckling. Han älskar och uppvaktar den vackra Dolly, men har en svår rival i Cagliostro. Bolle vill ta med Dolly till Amerika, men saknar pengar till biljetten. Han slår sig ihop med en kumpan för att tjäna ihop till pengarna. Men företaget går inte tillräckligt bra, utan de bägge kumpanerna får slå tärning om vem som ska få resa och Bolle förlorar. Så får han stå på kajen och se på när kumpanen Ahlbom och Dolly försvinner med fartyget i fjärran. Så blir Bolle en luffare som nöter landsvägsdammet. Och vi får följa hans vandringar genom Sverige i 1900-talets början. Att vara luffare var ingen sinekur, han bemöttes ofta med misstänksamhet och risken att bli fast för lösdriveri var stor. Blev man gripen hamnade man på Berget (i verkligheten Svartsjöanstalten) där man fick knacka sten. Bolle fastnar där tre gånger, men hittar ett sätt att stå ut, genom att vara vänlig och bevara leklynnet. En rad luffartyper passerar revy på Bolles vandringar, men de som återkommer och skildras lite mera ingående är fatalisten Vägdamm, som tar verkligheten som den är som ett öde och Sandemar, en världsluffare med en obändig frihetslängtan, en filosof som går med så liten packning som möjligt och liknar Snusmumriken hos Tove Jansson. Bolle själv är något av en Chaplinfigur, som frimodigt tar sig igenom svårigheter utan att nedslås. Romanens titel handlar om att nå Klockrike, som hägrar som en dröm, men är svår att nå, eftersom polisen koncentrerat resurser dit för att haffa luffare.
Bolle åldras och hamnar så småningom på ett sanatorium, där han dör. Han förs av färjkarlen Karon över havet i en resa utanför tiden och återföds av en indiankvinna i en brasiliansk by. Han har hamnat i paradiset. Vägen till Klockrike är en civilisationskritisk roman om hur människor måste värna sin egen mänsklighet. Den pekar framåt mot Aniara.
Kommentarer
Trackback
