krille tvärvigg

Högsommaren är här, även om temperaturen denna dag inte visar någon högsommarvärme. Men i dikeskanterna frodas älggräs, renfana och rallarros och här och var skymtar jag även några blåklockor som en hälsning från barndomens småländska landskap. Annars är det mest den mindre ängsklockan som finns i mitt nuvarande landskap. På täkten betar en flock kvigor och en bastant tjur. De kommer nyfiket fram och glor på oss, då vi jobbar i trädgården. Förundrat iakttar de vår gräsklippningsrobot, som håller gräset kort. Och kommer roboten nära dem, så backar de till synes förskräckta över den underliga tingest som surrar som en humla och rör sig utan att någon styr den. Hönorna däremot nonchalerar den och stiger knappt åt sidan då den kommer i deras närhet. Över täkten drillar sånglärkan sina eviga toner, den tycks aldrig tröttna på att hålla konsert. Tyvärr kan jag inte längre se den sen jag råkade ut för en glaskroppsavlossning för några år sedan. Nu ser jag bara en mängd prickar och gardinliknande figurer, vilka stör seendet. Men fortfarande kan jag höra den, för jag är inte döv. När jag skriver det, så kommer jag ihåg morfar som var döv under hela min uppväxt. Då jag frågade mamma om han alltid varit det, så sa hon att han blev döv först i trettioårsåldern. Så det hade sannolikt samband med att han arbetade på sågen vid olika tjutande maskiner, som klyvsågar och dylikt. Och då användes inga hörselskydd. Inte konstigt att han blev döv. Och det gjorde förstås att han inte kunde lyssna till fåglarnas sång.