Bombernas århundrade

1900-talet skulle bli barnens århundrade, men blev istället bombernas århundrade. Och barnen blev i stor utsträckning dess offer. Först var det folk i kolonierna eller vildarna, som kolonisatörerna kallade dem, som blev bombflygets offer. Människorna i Afrika och Indien fick smaka på "civilisationens" frukter om de var uppkäftiga. Men snart blev det även Europas tur. Vi känner till städerna: Guernica 1937, Hamburg 1943, Dresden 1945, Hiroshima 1945, Hanoi 1972 och nu Syrien. Överallt har människor fått känna på bombernas sprängkraft och eldstormarnas härjningar. Men teoretikernas beräkningar om att det skulle knäcka motståndarens moraliska kraft kom på skam. I Sven Lindqvists labyrintiska bok Nu dog du, om bombernas århundrade finns allt detta noga och detaljerat beskrivet i all sin ohygglighet. Det som - åtminstone för mig- är nytt är hur omfattande de brittiska bombningarna av de tyska städerna var. Nåja, Dresden har man ju hört talas om, men att Hamburg nästan råkade ut för samma eldstorm var mig mera obekant. Pappa till bombarmadan i England var Arthur Harris, en enstöring, som trodde att om man bombade bostadsområdena, så skulle moralen förstöras. Men det visade sig slå fel, motståndet blev ännu hårdare. Sven Lindqvist reflekterar i boken över vad som kunde ha skett om britterna föreslagit bombstopp mot att nazisterna slutade mörda judarna. Men något sådant inträffade ju aldrig, och han undrar varför. För det kunde ju ha sparat många människoliv. Den troliga förklaringen var att utrikesdepartementen i USA och England ville fördröja och förhindra att sanningen om förintelsen spreds, ty det skulle kunna leda till krav på räddningsaktioner, som i sin tur kunde leda till massinvandring av östeuropeiska judar och det var något som man inte ville veta av. Man fruktade invandring mer än utrotning om man ska uttrycka det krasst. Och nazisterna å sin sida var mera angelägna att få fortsätta att mörda judar än att få slut på dödandet av civila tyskar, många av dem barn, kvinnor och gamla. Så därför fick cynismen råda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0