krille tvärvigg

Jag fortsätter att uppdatera Kaplans dagbok, som jag inte riktigt hunnit med på sistone. Denna gång är det dagboken för den 15 augusti 1940, där skriver han: "Det var inte för inte som våra förfäder präglade frasen: Lovprisad vare Herren dag för dag och Var finnes på jorden något enda folk, som är likt ditt folk Israel. Vem annan kunde, som vi, bära bördan av fruktansvärda lidanden och plågor och ändå resa sig och skämta? Nerver av stål skulle brista. Alla förutom judarna skulle stappla och stupa under plågans börda. Några av dem skulle förlora förståndet; några skulle lägga sig till sängs; några skulle tigga vid dörrarna. Det är helt naturligt. Men vi är lyckliga så tillvida som vi icke fäster avseende vid det naturliga. Det förekommer ingen ökning av antalet sinnessjuka i Warszawa; om det förekommer är blott på grund av tillströmningen av sådana från landsortsstäderna. I stort sett är skrattet fortfarande något självklart. Ungdomen lever som förut, sysslar med idrott också när de är hungriga. En nation som kan leva under så hemska förhållanden som dessa utan att förlora förståndet, utan att begå självmord - och som alltjämt kan skratta - kommer säkert att överleva. Vilken ska försvinna först, nazismen eller judendomen? Jag är villig att hålla vad! Nazismen försvinner först! Ja, i denna förutsägelse fick ju Chaim A. Kaplan rätt som väl var. Men själv fick ha tyvärr inte uppleva den stund då nazismen försvann. Det är något som vi så småningom kommer att återkomma till. Idag är det också så att högerextremism och nazism har gjort ett återtåg och hur framtiden blir vet vi ännu inte.