krille tvärvigg

I hagen utanför vårt hus har ett tjugotal kvigor gått och betat i sommar samt en bastant och mäktig brunfärgad tjur. Trots att han omgetts av alla dess donnor, så har han ägnat dem förstrött intresse. Istället har han haft sina blickar riktade mot grannhagen där också ett tjugotal damer befunnit sig. Dessa har varit mera intressanta för honom. Ofta har han stått och glott in i grannhagen och då någon kviga kommit närmare har han sökt vänslas med denna, trots elstängslet som funnits mellan dem. Men i grannhagen har det också funnits en ungtjur, vilken vår, om jag nu får säga så, tjur inte alls gillat. Då denne kommit i närheten har han fräst och stampat med klövarna i marken. Då jag ser de här tjurarna i aktion, så minns jag från min barndom, hur jag då jag cyklade till skolan och passerade lantgården strax intill vårt hem ibland brukade stanna till och betrakta den svarta ståtliga tjuren som stod kedjad vid en påle ute på en äng. Det brukade sägas att tjurar var opålitliga och ilskna av sig. Vilket jag inte fann konstigt då den här tjuren tvingades stå bunden mest hela dagarna. Bara ibland togs han till nåder och det var när han skulle uträtta sitt tarv. Då brukade en statare som hette Ossian hämta honom. Ossian gick lugnt in till tjuren och satte fast någon slags grimma runt den breda halsen och sedan följde tjuren snällt efter Ossian, som en lydig hund. Jag betraktade skådespelet och beundrade stort den modige stataren.