Utöya 10 år
Med Utöya är det som med mordet på Olof Palme, man vet var man befann sig när det chockerande meddelandet kom. Själv var jag på väg för att köpa en begagnad gräsklippare ute på landet och hade bilradion på när beskedet kom om en attack mot regerngskansliet i Oslo. Det öppna samhället var under attack och i luften låg att nu hade Norge fått sin första terrorattack och varifrån den kom rådde ingen tvekan om. Och så visade det sig att den som utfört det var en etnisk norrman, en isolerad, oälskad och radikaliserad person som låst sig fast vid en fix idé. Och mannen hade inte bara attackerat regeringskansliet, han hade gjort något mycket mera avskyvärt, begett sig till ön Utöya och kallblodigt mördat 69 ungdomar som befann sig på sommarläger där. Och motivet var politiskt, ty det var AUF, arbetarpartiets ungdomsförbund som var på sommarläger där. I dokumentären Generation Utöya i Svt igår fick vi möta fyra kvinnor som var på Utöya denna skräckens dag. De berättade om attacken, men dokumentären visade också hur de gått vidare. För tre av dem hade kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle fortsatt. En av dem, Ida, hade till och med blivit ordförande för AUF. Men en av dem, Line, hade fått brottas med sviterna av den rädsla och skräck som hon upplevt. Hon hade drabbats av panikångest och måst få psykologhjälp för att bli kvitt sitt trauma. Men nu var de politiskt engagerade och beslutna att inte låta en sådan som Anders Behring Breivik och likasinnade få sista ordet. Samtidigt visade dokumentären att de åsikter Breivik företrädde stärkts under de senaste tio åren. Nätet har blivit en arena för dessa med hat och hot och en möjlighet till kontakt och inspiration för dylika avskyvärda handlingar. Så samtidigt som dokumentären gav ett hoppfullt perspektiv så var den också en varningsklocka för vad som kan ske.
Kommentarer
Trackback
