Road trip
Har varit på resande fot, som man säger i fem dagar. Fot och fot, det har varit ett rus utan like på E4. Börjar nog bli för gammal för att hasta omkring på den racerbanan. Att hålla fartgränser tycks inte vara folks bästa gren. Fick nog titta i backspegeln mer än framåt. Nåväl, anledningen till resan var att besöka graven, där min far, bror och mor ligger. Vi kunde ju aldrig resa ner dit på grund av pandemin, då min mor gravsattes i urna. Nu ville vi se hur det tog sig ut. Men innan vi kom dit måste vi alltså rusa omkring som galningar på E4. Tack och lov kunde vi göra ett nedslag i Stockholm hos min äldsta dotter och hennes man och barn och hund. Det var över två år sedan vi kunde stråla samman på det här viset. Efter en natt hos dem fortsatte vi söderöver tillsammans med alla blådårar. Tills det blev ett rejält stopp vid Göta kanal. Broöppning och vansinnesfärden förbyttes mot luskörning i trekvart. För ovanpå broöppningen var det sju trafikljus genom Söderköping. Att få ett övernattningsrum i Västervik visade sig inte vara lätt, stan översvämmas ju varje sommar av turister både till lands och till vatten. Men vi hittade till slut ett på det gamla anrika fängelset, cell nr 13. Dock var det tropisk värme ute och även inne i cellen. Men innan vi slaggade där, så for vi alltså till kyrkogården i Hjorted. Vi köpte med oss blommor, men det hade inte behövts för graven var mycket fint pyntad. Vi fortsatte ner till barndomens marker i Blankaholm, stannade vid Torget och gick in i lanthandeln för att köpa glass och svalka oss med. Här var pappas arbetsplats i nästan 40 år och vi bodde på övervåningen till butiken. Nu gick den knappt att känna igen. Sa till killen i kassan att vi bott i huset och att min far varit föreståndare. Han var måttligt intresserad, sa bara Jaha. Vi åkte till badstranden för ett dopp och blandade oss med alla husbilsturister, många tyskar. Fick trängas med alla ungar, som svärmade runt bryggan, men fick i alla fall lite svalka. Annars var förbuskningen i samhället enorm. Där barn man lekt och sprungit var det nu igenväxt. Vi återvände därför rätt snart till fängelsehotellet, svidade om och gick ner på stan för att äta middag. Det var tjockt med folk som i fornstora dagar, pandemin var som bortblåst. Vi hittade en thairestaurang där det fanns ett bord och njöt av fyra små rätter. Min fru ville ha efterrätt glass med friterad banan och beställde. 40 minuters väntetid upplyste damen som gick omkring som någon slags värd. 40 minuter förflöt, men någon efterrätt dök inte upp. Frun frågade lite försynt om efterrätten kom snart, och då sa damen oj, det hade jag glömt. Till slut kom efterrätten i alla fall och vi kunde betala och gå och se oss omkring i den gamla staden där jag gått på läroverket och även jobbat en tid. Jag känner både kärlek och hat till den staden. Nu såg vi på den gigantiska byggnad som stadens son Ulveus låtit uppföra på Slottsholmen, mitt vid infarten till Gamlebyviken. Det var ju rätt mycket debatt om den här byggnaden och Ulveus ville ju göra den ännu högre. Vi fortsatte en stund till via hamnpromenaden och sökte oss till slut tillbaka till bakugnen i fängelset. Dagen därpå hade vädret slagit om och blivit normalt igen och vi for åter ut i rustrafiken.
Kommentarer
Trackback
