krille tvärvigg

Idag kommer jag att tänka på författaren Karl Rune Nordkvist, som om han levat, skulle varit 100 år. Han föddes samma år som min far. Karl Rune Nordkvist var en genuin arbetarförfattare, han skrev om de små och utsatta i samhället och han var själv arbetare. Han har skrivit ett 25-tal romaner och noveller och några böcker om landskapet sitt, Hälsingland. Ett landskap han vuxit upp i och förblivit trogen. Han debuterade redan i början av 1950-talet, men fick sitt publika genombrott först 1973 med En dag i oktober. 1976 kom Hösten lång, som är en uppgörelse med folkhemmet, samma år som socialdemokraterna förlorar den politiska makten efter ett oerhört långt regeringsinnehav. I förgrunden för Nordkvists roman står anläggningsarbetaren Georg Nordlund, som förstört sin kropp och drabbats av hjärtbesvär som han inte vill erkänna. Georg Nordlund är en av de tysta människorna som Karl Runde Nordkvist vill ge röst åt. Det fuskbyggda folkhemmet är Nordkvists sammanfattning av en politisk era, där de små och utsatta människorna satts på undantag. Mest känd är han kanske ändå för sina böcker om fattigpojken Olle som inleds med Solens barn1982 och som följs av Slaktarens hus och Septembers ljus. Olle bor med sin mor, som är hushållerska åt en snålvarg till banvakt. I Nordkvists böcker är flera av personerna banvakter. Inte så konstigt kanske, då hans far var banvakt. Olle växer upp i en by, som starkt påminner om Nordkvists egen hemby, Ramsjö. Av den lärarinna som kommer till byn blir Olle smittad i lungsot, dåtidens stora dödare. Han hamnar på sanatorium och lyckas bli hyggligt frisk. I Nordkvists sista bok, Höstlig resa, får vi följa Olle tillbaka till byn som vuxen. Karl Rune Nordkvist är en utomordentlig stilist med ett avklarnat och vackert språk. Men det finns också en kärvhet och svart humor i det han berättar. Jag mötte själv Karl Rune Nordkvist på en debutantkurs vid Medlefors folkhögskola 1984, där han och Gunnar Balgård tog hand om oss nybörjare. Han vägledde oss med stor mildhet och stor varsamhet. Senare träffade jag honom några gånger vid föreläsningsturnéer han gjorde i landskapet. Och en gång, då jag var på en facklig utbildning vid Bollnäs folkhögskola, gjorde han sig mödan att cykla till folkhögskolan för att få samtala en stund. Jag skickade också några texter till honom, som han emellertid inte tyckte var så bra och han uppmanade mig att lägga ner mer arbete på dem. Mitt eget skrivande ledde aldrig till något författarskap, utan istället blev det frilansjobb åt tidningar, där jag framför allt ägnade mig åt bok- och teaterrecensioner. Jag ägnade mig också åt lokalhistoria,bland annat skrev jag om teaterns historia på orten. Karl Rune Nordkvist gick bort 1997. Han kom att bli en av mina inspiratörer, då det gäller att skriva och hans böcker har en given plats i min bokhylla.