Liv och öde
Precis som Leo Tolstojs Krig och fred så är Vasilij Grossmans Liv och öde ett fantastiskt panorama över en avgörande tid i Rysslands historia. Men Tolstoj skrev sin roman med ett 50-årigt perspektiv, medan Grossman levde mitt inne i smältdegeln. Grossman arbetade som krigsreporter för Röda arméns tidning i flera år vid de olika frontavsnitten, iakttog och skrev. Och det som inte gick att publicera i armétidningen hamnade i hans dagböcker och blev stoff till Liv och öde. Romanen utspelar sig på flera olika platser: i ett tyskt utrotningsläger (Grossman var en av de första journalisterna som besökte utrotningslägret Treblinka), i ett sovjetiskt arbetsläger, vid både den tyska och sovjetiska Stalingradfronten, i hus nummer 6/1 vid Stalingrad, där några människor utkämpar en heroisk strid för att hålla tyskarna stången samt vid fysikaliska institutet. Kanske får den sistnämnda platsen mest utrymme för här finns kanske Grossmans alter ego Viktor Strum, atomfysikern, som gör en avgörande upptäckt inom kärnenergin. Först hälsas han som en hjälte, men sedan börjar anklagelser sippra fram om att han uttalat sig osovjetiskt och att hans arbete har drag av talmudiskt hokus pokus, ty Strum är jude. Strum vägrar emellertid att göra avbön och kollegorna vänder sig från honom och ingen hälsar på honom längre. Mest besviken blir han på sin gamla vän Sokolov, som inte heller stödjer honom. Den enda som ger honom tröst är Sokolovs hustru Marja Ivanovna, som han i hemlighet älskar. Isolerad i sitt hem väntar han på att bli arresterad vilken dag som helst. Men så sker en oväntad vändning, Stalin ringer till honom och önskar honom lycka till i arbetet. Med ens slår livet om i hundraåttio grader. Kollegerna bugar sig åter för honom och han får full frihet i sitt arbete. Friden varar dock inte så länge för en dag blir han kallad till direktören för institutet, som vill att han ska skriva under ett brev, som anklagar två forskare för att ha mördat Maxim Gorkij. Brevet är ett svar till britterna som försvarat forskarna och anklagat Sovjet för att historien är påhittad. Strum våndas över att sätta sitt namn under brevet. Åter har han ställts inför ett moraliskt dilemma. Ska han neka att skriva under och offra sin nyvunna ställning eller ska han skriva under och förlora sin heder, ty han inser ju att historien är påhittad. Jag vill inte avslöja hur han gör, men många av Grossmans karaktärer ställs inför svåra val. Ytterst handlar hans roman om att visa styrka eller svaghet, om moral och heder. Godheten finns, men inte i ideologierna utan hos den lilla människan, hos kvinnan som ger en fiendesoldat en brödbit. Grossman skildrar också hur en människa kan brytas ner av ett omänskligt system. I det här fallet, Krymov, en kommunist ut i fingerspetsarna, en partiveteran som lett trupper under inbördeskriget och varit lojal mot makten. Nu anklagas han för trotskism, torteras och bryts ner samtidigt som de sovjetiska trupperna segrar vid Stalingrad. Grossman ser ingen stor skillnad mellan nazism och kommunism och därför är det beundransvärt och modigt att han kunnat skriva denna roman. Dock beslagtogs manuskriptet av säkerhetstjänsten, men en kopia bevarades och kunde smugglas ut ur landet. Grossman fick dock aldrig uppleva publiceringen, ty han avled 1964.
Kommentarer
Trackback
