Ådalen 2
Den 14 maj 1931, Kristi himmelfärdsdag, var en strålande dag i Ådalen, då sommarkläderna kommit på. Ett stort protestmöte var utlyst i Folkets Park i Frånö. Det var det lilla Transportarbetarförbundet som hade kallat till mötet och märkligt nog inte de stora Pappersindustriarbetarförbundet och Sågverksarbetarförbundet. Lika märklig blev fortsättningen. Protestmötet drog ut på tiden så länge att demonstrationståget gav sig av utan ledning. Oklarheterna och missförstånden fanns också på den andra sidan mellan de militära och civila myndigheterna. Det fanns två vägar i Lunde som ledde ner till "Villan", där strejkbrytarna var inkvarterade. Man koncentrerade krafterna till den västra vägen, där man trodde att demonstrationståget skulle dra fram, men demonstranterna valde istället den östra vägen, vilken var den mest naturliga för dem som hörde hemma i de här trakterna. På den östra vägen fanns endast en ryttarpatrull som avspärrning, vilken snabbt övermannades och medförde att läget kändes så utsatt att man tog till vapen med fruktansvärt resultat. Men det kunde ha blivit än värre om inte en ung trumpetare i musikkåren funnit sig och blåst eld upphör. På bara någon minut hade fem liv släckts. Birger Norman har gått igenom både lokaltidningar och rikspress för att se vad de skrev om händelserna. Vänsterpressen var hård mot militären och Mesterton och även direktör Verstegh angreps. Högerpressen däremot gav arbetarna skulden. Någon tidning fantiserade om att en sovjetrepublik upprättats och att en avdelning röda stormtrupper beskjutit militärpatrullen. Det var fake news innan det ens uppfunnits. Domarna som föll var klassmässiga. Kommunisten Axel Nordström dömdes till 2 år och 6 månaders straffarbete för ledarskap och upplopp. Kapten Mesterton å andra sidan dömdes till 8 dagars vaktarrest av krigsrätten, men frikändes sedan av krigshovrätten. Verstegh som skickat efter strejkbrytarna dömdes inte alls. Vad angår oss Ådalshändelserna idag? Birger Norman gjorde en undersökning genom att ställa 12 frågor till Ådalens gymnasister 1968 och fann att kunskaperna redan då var grumliga. Hur ser de då ut idag? Birger Norman skriver i ett efterord att forskningen kring Ådalshändelserna är mager, för att inte säga obefintlig. Någon avhandling hade inte presenterats då Birger Normans bok kom ut. Det är lite märkligt eftersom det funnits ett stort allmänintresse kring det som skedde. Birger Norman har för övrigt ganska lite att säga om företagens roll i sammanhanget, om familjen Versteghs göranden och låtanden. Här kunde kanske forskningen ha en uppgift att fylla. Slutligen måste sägas att Birger Normans bok är en mycket mänsklig och saklig bok, som söker förstå och inte skuldbelägga de inblandade.
Kommentarer
Trackback
