Reformationens agenda
I år är det 500 år sedan Gustav Vasa blev kung. Säkerligen innebär det en del firande. Men frågan är hur kungen ska bedömas. Ska man i likhet med min gamle historielärare, salig i åminnelse, Lars-Olof Larsson se honom som landsfader eller tyrann. Larsson lutade nog åt det sistnämnda. En av Gustavs agendor var att genomföra reformationen. Ett minst sagt äventyrligt företag. Sverige hade varit katolskt i flera århundraden och nu skulle människors tänkande påverkas och föras i en annan riktning. Det var en stor pedagogisk uppgift, som krävde både morot och piska och även mod. För Gustav var religionen troligen en bisak, snarare ett redskap för att nå politiska syften och stärka den egna makten. Ett triumvirat av honom själv, Olaus Petri och Laurentius Andreae tog sig an den våghalsiga planen. Gustav började med propagandan. Olaus Petri fick rätt att predika i Storkyrkan och fick också tillgång till det kungliga tryckeriet, det enda i riket. Kungen fick härigenom monopol på informationen och kunde skapa förutsättningar för en ny folkpedagogik. Riksdagen i Västerås 1527 blev så ett första genombrott, då biskoparna fråntogs sina slott och en ny kyrkoordning antogs som gjorde klart att den världsliga myndigheten fick ett ökat inflytande på det rättsliga området, där kyrkan tidigare bestämt. Ytterligare steg togs på ett kyrkomöte i Örebro 1529, då tonvikten i gudstjänsten lades på predikan och inte på mässa. Dock behölls en rad katolska ceremonier och kultföremål, som vigvatten, smörjelse med flera. Man ville gå försiktigt fram och skapade en syntes mellan gammalt och nytt. En viss puritanism märks emellertid i att helgdagar skars ner. Kanske är det härifrån talet om att vi har Luther på våra axlar härstammar. I att reducera kyrkans materiella och värdsliga makt kunde Gustav ta hjälp av fogdar, fängelser och vapenmakt, men att reformera folkets sinnelag var svårare. Upprorsungar uppstod lite varstans, bland annat i Västergötland och i Dalarna med klockupproret. Men upproren slogs ner. Allvarligare var dock att en spricka uppstod mellan Gustav och reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae. Olaus Petri dömdes till och med till döden, men slapp undan med böter. Kungen tog nu andra mer lojala män under sitt banér, som Georg Norman och Conrad von Pyhy. Men samma år gjorde Smålandsbönderna under Nils Dacke uppror och kungens situation var ett tag bekymmersamt. Men även här kom han ur svårigheterna och kunde nu ta i med nya tag mot de som inte ville underordna sig. Genom en ny organisation tog staten nu direkt makten över kykan och dess inre arbete. Georg Norman fick fullmakt som kungens superintendent över hela kyrkoväsendet. Och han gavs rätt att avsätta och tillsätta präster. Vidare skulle en visitation ske av hela kyrkoväsendet. Gustav ville skaffa sig fullständig kontroll. Och för folkets undervisning antogs en läroplan, säkert den första i den svenska historien, där det viktigaste momentet var predikan och undervisnig i katekesen. Man skulle inprägla vördnad och lydnad för överheten. Folket sågs som undersåtar. Katekesen var översatt till svenska och gudstjänsten skulle också hållas på svenska, man tog här avstånd från latinet. Lite motsägelsefullt och märkligt är då att i lärdomsskolan så var latinet dominerande. I undervisningen så var det utantilläsningen som var viktigast, minnesförmågan stod i centrum. Det var viktigare att göra rätt än att begripa det man inhämtade. Under Johan III blossade striden om läran upp på nytt. Johan försökte återinföra en del katoska inslag och sonen Sigismund, som var kung i Polen, blev också kung i Sverige och han var katolik. Faran för en katolsk restauration var överhängande. Men då samlades de evangeliska krafterna under hertig Karl, som snart blev Karl IX och gick till motattack. Ett kyrkomöte i Uppsala 1595 beslutade att hertigen och rådet i samtycke skulle styra landet och att man skulle "bevara den rätta tron". Sigismund hade inte underrättats om mötet, så genomförandet var närmast "en statskupp". Sigismund lovade dock att respektera mötets beslut, men i lönndom verkade han för att främja den katolska kyrkans sak. Reformationens öde var inte avgjort. Valet stod mellan ortodoxi och tolerans. Till slut blev det Karl IX:s hårdhänta regemente som segrade, men priset för reformationens seger var högt både i liv, blod och lidande.
Källa: Per Johan Ödman, Reformationen som mentalitetsformering och pedagogiskt projekt i boken Kontrasternas spel.
Kommentarer
Trackback
