krille tvärvigg

Stundom hände det att arbetet i verkstaden tog slut och att man fick hjälpa till med andra sysslor. En dag skickade basen mig och en kamrat till att hjälpa till vid lastningen av järnvägsvagnar. Vår uppgift var att sätta upp stålstolpar och förankra dem med stålväggar. Ett tungt och slitsamt arbete. Truckföraren som lastade vagnarna var en vesselkvick person med snipig näsa och smala läppar. Han var hela tiden i farten och uppmanade oss att skynda på. Hans stående uttryck var: nu är det hårda bud i Texas.
Om han avsåg arbetet eller något annat vet jag inte, men ständigt detta hårda bud i Texas.
Ibland tappade han tålamodet och skrek åt oss att  nu får ni jävlar i mig ta och sno på, här är hårda bud i Texas.
Han körde ibland som en galning och det gällde att se upp. Några veckor innan vi hjälpte till hade en dödsolycka inträffat, även om han inte varit inblandad i den.
Mittemot vår arbetsplats låg mentalsjukhuset. Här kunde vi se de psykiskt sjuka röra sig som zombier, vanka fram och tillbaka på grusgångarna, kratta löv eller bara katatoniskt röra kroppen i takt på parkbänkarna. På rasterna satt vi och betraktade skådespelet och undrade vilka som var de största idioterna. Vi eller dem vi betraktade. Men snart ljöd signalen: för fan, det är hårda bud i Texas!