Kommunisten

På vänstra kinden hade han ett stort födelsemärke som ett brännmärke. Eller som en karta över det imperium han hyllat. Nu hade hans låga avtagit. Tre döda hustrur hade gjort sitt till. Den senaste i kräfta, som man sa på den tiden. Ett ord som skrämde.
På sågen hade han ofta fått slita med de tyngsta jobben. Faktorn som var sosse visste hur man skulle ta sådana som han. Han var nu utsliten i höfter och rygg och gick något sned och med vaggande gång.
Huset hade han byggt själv, nu var det trädgården som återstod och där lade han ner all sin kraft, sin socialistiska utopi. Han grävde, skottade, planterade och sådde. Bröt ny mark i stensluttningen bakom huset. Varje dag efter arbetet kunde man se honom sysselsatt i trädgården. På lördagarna krattade han grusgången, så den blev som ett salsgolv.
När sonen tog över växte trädgården igen. Allt han odlat upp blev gräsmatta. Grusgången blev aldrig krattad. Putsen började falla av huset. Den socialistiska utopin gick i graven.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0