krille tvärvigg

Min far hade som ung önskat att få gå till sjöss. Men farmor Agnes sa bestämt ifrån och lyckades istället få in honom i Konsum, där han började som butiksbiträde.
Så istället för att se sig om i världen och andas havsluft och vaska fartygsdäck, så fick han hålla tillgodo med att nöta butiksgolv och betjäna kunder, som ibland kunde vara allt annat än trevliga.
Men han beklagade sig sällan, fast intresset för sjön fanns nog kvar, för han skaffade sig en motorbåt och gick en navigationskurs.
På söndagarna hände det också att han tog oss med på en söndagspromenad till hamnen. Sågen var då tyst och öde förutom det eviga bruset av ånga från torken. Pappa ville se vilka båtar som låg inne och var de kom ifrån. Han berättade då gärna om Frostvik och Hjälmaren, de två största fartyg som besökt orten och som varit så stora att de fått ligga ute på redden och lastas från pråmar.
Hamnen och kajen var ett spännande område för mig och min bror. Här fanns vindlande spår och virkesstaplar höga som hus och vagnar som man kunde åka på.
Innan kajen fick gjutna betongbanor var den av trä. Om man lade sig ner och kikade genom springorna kunde man iaktta en annorlunda värld. I det grönaktiga vattnet som luktade dy kunde man se löjor, mört och abborrar pila omkring eller stå alldeles blick stilla. Det var en sällsam värld som var spännande att iaktta.
Fartygen var också intressanta, det stod en doft av matos och olja eller diesel omkring dem och på däck kunde man se människor med mycket olika utseende. Här såg jag för första gången en svart man och en asiat, om det nu var en japan eller kines vet jag inte.
Men vi tittade inte så länge på dem, utan kastade oss snart över vagnarna igen och ropade på pappa att ge oss fart.