krille tvärvigg

Den grusade skolgården och ekarna hälsade välkommen. Men den pampiga skolbyggnaden skrämde. Fönstren blänkte ilsket. På bron stod fröken och klämtade i klockan. Vi ställde upp på led i militärisk ordning. Inne i korridoren luktade det gott. Vår skolsal låg en trappa upp. Bänkarna var prydligt ordnade, det låg pennor, suddgummin och en blå skrivbok på locket som en skatt. På svarta tavlan hade fröken skrivit sitt namn med den gnisslande vita kritan. Varje morgon inleddes med psalmsång. Psalmerna fick vi sedan lära oss utantill och försöka traggla dem stående vid sidan av bänken. En av de första dagarna kissade en flicka en stor pöl under bänken. Hon hade inte vågat be om lov för att gå på dasset. Bilderna ur bibliska historien och berättelserna gjorde stort intryck på mig. Fröken var sträng, men inte elak. Hon hade ett svart hår med gråa strån uppsatt i en knut i nacken. Då hon hyssjade på oss fräste spottet runt munnen. Men hon gav inga örfilar eller luggade oss, vilket inträffade i senare klasser. Hon hade en lång karriär bakom sig. Hade varit minst trettio år på orten. Att hon under alla dessa år stått ut med att lära alla ostyriga ungar att läsa och räkna måste anses som en bedrift. Jag vet inte om vi någonsin tackade henne.