krille tvärvigg

Den 11 november 1939 skriver Chaim A. Kaplan: "Jag är en av de människor på Nowolipkigatan som fördrevs redan första dagen erövraren trängde in i staden (1 oktober, min anm,) En bataljon intog våra hem och stannade kvar i dem i tre veckor". Därefter kom en annan, som var ännu grymmare, de flesta medelålders och sannolikt bönder med primitiva föreställningar, som inte visste om något annat än att följa Führerns order. När denna grupp lämnade lägenheterna fick de judiska invånarna återvända, men de möttes av en fruktansvärd syn, allt var plundrat, krossat och förstört. Varje ägodel som kunde förvandlas till pengar var borta, till och med de elektriska installationerna. Hela förvaltningsmaskineriet är inriktat mot detta att utplundra judarna. Och överallt möts de av orden: judar äga icke tillträde. Kaplan gör så en jämförelse mellan tsarismen och nazismen. Även tsarismen brukade hålla efter judarna, men utan sadism. Den hade lagar som åtlyddes, men dess förföljelser hade vissa begränsningar. Tsarismen avstod från barbari, men så icke nazismen. "Allt är tillåtet för honom, han vet inte av några inskränkningar. Den skamkänsla som avhåller människan från att synda har flytt honom. Tvärtom, grymhet mot judar är ett nationellt budord. Den som orsakar det största lidandet är den mest berömvärde. Och därför trampar man på oss som på gatornas smuts.", skriver Kaplan. Kaplan ger sedan exempel från vardagslivet. Han skriver att först tystades tidningarna. Nu finns endast en tidning om två sidor, där en sida består av annonser, som uttrycker segrarens åsikter. För det andra stängdes radiostationen och alla mottagare togs bort. Kaplan själv fick lämna ifrån sig två apparater som kostat honom mycket pengar. För det tredje förekommer inte längre något samhällsliv. Alla politiska partier har upphört att existera och likaså alla filantropiska organisationer. Förutom segrarens lagliga plundring utsätts judarna också för rofferi från de polska massorna. Kaplan blev ögonvittne till ett sådant överfall denna dag och judarna skrek på polis, men plundringen bara fortsatte. Dussintals icke-judar med stulna varor under armarna skingrades åt alla håll, medan judarna fortsatte att skrika. "Sådana scener utspelas varje dag. Tjuven stjäl och judarna skriker", avslutar Kaplan dagboken.