Hjortronlandet
I Hjortronlandet, Sara Lidmans andra roman, nagelfar hon kronotopsidén, statens stora värvningskampanj under mellankrigstiden, 1918-1925, för att locka jordlösa arbetare att odla upp myrmarkernas slumrande rikedomar i norr. Bakom fanns också andra syften, som att söka arbetskraft till skogsnäringen, hejda emigrationen och förhindra en revolutionär utveckling. Romanen utspelar sig i en dialog mellan statens idealistiska önskningar och det verkligt levda livet på platsen. Platsen är sålunda ön, verklighetens Holmen, nordväst om Ecksträsk, verklighetens Missenträsk, där Sara Lidman föddes. I förgrunden finns fyra kronotorpsfamiljer, mönstertorparen Franz och hans Frida och hans fader Stefan med betoning på den sista stavelsen och hans andra hustru Anna, trollan kallad. Vidare barnfamiljen Skrattars med Jani och den sturska Stina samt fattigfamiljen, de hungriga och håglösa Nordmarks med den milda Hilda som sammanhållande länk. Hjortronlandet är en kvinnoroman, här är det kvinnorna som styr och ställer, som bestämmer i familjen, även om de gör det på olika vis. Stina styr och domderar, Hilda använder mera mjuka metoder, medan Frida är av den underdåniga sorten, men som ändå ofta får sin vilja fram. Som då hon ger sitt barn namnet Claudette efter att ha läst en fransk roman. Barnafadern våndas, men accepterar ändå det lustiga namnet. Barnet själv får sedan utstå diverse smädanden. I Skrattars familj, den röriga, bullrande och brokiga, föds så ett geni, den vackra och begåvade Märit, som skolfröken, katederpersonen Vera Lidgren försöker få att fatta vilka möjligheter hon har, men som bara skrattar och väljer att vara kvar på ön. Hon behärskar det mesta och får pojkarna att ställa sig på rad för att vinna hennes gunst. Men sedan väljer hon den minst lämpliga, pjallret Robert, den näst äldsta pojken Nordmark. Valet verkar mest vara en nyck och sedan går hon bort i galopperande lungsot och först då ser hon den verklighet som hon omgivits av. Claudette tillhör de obetydliga, är närmst osynlig, men har ett rikt inre liv. Hon ser människornas och djurens lidande till skillnad från Märit och hon identifierar sig med Eckträskborna, som har det litet bättre och hon vill bort från ön och det eländiga livet. Och i slutet av romanen lyckas hon också med det. Männen spelar andraplansroller. Franz är den förnämste torparen, som uppfyller överhetens krav, men som Claudette konstaterar, är han en man utan glädje. Han strävar med myren för att kunna köpa loss arrendet och bli sin egen. Stefan, den forne hästhandlaren, är en avskrädeshög, som lever i lump och smuts och Claudette kan inte vistas i samma rum som han. Jani, strävar på, men står under toffeln på den livskraftiga Stina, som föder barn på barn lika lätt som man kokar en kvällsgröt, tills hon efter ett rendezvous med Franz under omåttlig smärta får föda ett barn som lagt sig på tvären och som Anna, trollan, får skära itu för att Stina ska överleva. Anna är romanens mystiker, full med historier om vittror och småfolk, men också till handfast hjälp då barn ska bli till. Överheten syns sällan till men dyker då och då upp, som vid en inspektion, där de slår ner på Nordmarks och vill vräka dem, men till sin förvåning upptäcker att en ko finns i ladugården, vilken ditforslats av Anna. Och Nordmarks får bo kvar. En annan överhetsperson är ortsprästen Blom, som även figurerade i Tjärdalen. Blom försöker tala Stina till rätta för hennes äktenskapsbrott, dock utan resultat. Så kitslig kan väl Gud inte vara för hennes övertramp, tycker Stina. Fjärdingsman dyker också upp för att ta itu med fostrets död, en läkare måste utföra ingreppet inte någon okunnig trollkvinna, tycker fjärdingsman. Byborna håller emot och skyddar Anna, så det enda fjärdingsman får ut är att äta våfflor hos en av familjerna. När man sedan hittar Anna död har fjärdingsman inte längre något där att göra.
Hjortronlandet är både tragik och skratt, en myllrande roman med slagfärdig dialog och ett berusande språk. Med 70 år på nacken är den fortfarande högst läsvärd.
Kommentarer
Trackback
