krille tvärvigg

Det var med blandade känslor jag uppsökte sjukhuset för att ta bort en hudåkomma som inte velat läka. Jag tänkte mest på coronaviruset och skyndade snabbt in genom entrén som i princip var folktom. Kanske gick det alltför fort för jag kom in bakvägen på något sätt och upptäckte att dörren in till kirurgen var låst. Men då jag tog tag i handtaget så gick dörren upp. Jag såg först ingen personal men längre fram i korridoren gick en man och drog en vagn. Jag ropade på honom och frågade vart jag skulle ta vägen. - Hur kom du in, undrade han och från ett rum stack två sjuksköterskor fram sina huvuden och blängde argt på mig och den ena muttrade något om att det är ju otroligt. Nu i efterhand kan jag förstå deras reaktion, de måste ju slå vakt om sin säkerhet, men just då var det lite jobbigt och pinsamt. Dessbättre kom en sköterska emot mig och sa att jag skulle följa med henne och tonade också ner mitt "inbrott", genom att säga att det inte var så lätt att hitta i alla korridorer. Jag fick sitta ner en stund i väntrummet, där tystnaden var påtaglig och de väntande patienternas ansikten spända. Alla satt med gott avstånd till varandra. Allt kändes på något sätt ödesmättat. Sen fick jag komma in i operationssalen eller snarare rummet och det dröjde inte länge förrän läkaren dök upp. Han var en gråhårig farbror av afrikanskt ursprung och hade vissa likheter med Nelson Mandela tyckte jag. Jag fick lägga mig på sidan på britsen och sjuksköterskan informerade vad som skulle ske. Läkaren ritade upp området som skulle tas bort och gav mig bedövning och efter en kort stund började han skära i mig. Födelsemärket satt på den högra skuldran. En bit in i operationen bad sköterskan undersköterskan om något sorts rullförband och läkaren började nynna på en melodi "kom låt den rulla, låt den rulla in.." och sköterskan började skratta och undra om det var en sång av Thore Skogman eller Svante Thuresson. Läkaren visste inte, men fortsatte att nynna. - Nej, det är varken Thore Skogman eller Svante Thuresson sa jag, men jag kommer inte på hans namn, men ser honom framför mig. Sen slog det mig att han hette Gösta och strax därpå plockade hjärnkontoret fram efternamnet Linderholm. Gösta Linderholm, tror jag han hette, sa jag. Och undersköterskan plockade fram mobilen och började googla. Efter en stund sa hon - Jag kan meddela att patienten har rätt och vi skrattade allihopa.