krille tvärvigg

Idag är det 100 år sedan den gamle DN-journalisten Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, föddes. Kommer han att uppmärksammas, kommer DN att göra det? Det får vi hoppas, men säkert är det inte, nu då coronasmittan tar nästan all tid i anspråk i media. Själv upptäckte jag Jolo på 1960-talet, då jag höll DN som husorgan. Först var det väl hans både informativa och speciella kåserier, som kunde ha en historisk botten eller skildra vardagens små bekymmer, som jag föll för. Hans stil var speciell och jag sökte härma den i mina små notiser till lokaltidningen. Jag sökte också efterlikna honom på andra sätt, skaffade en reporterrock och flera rökpipor, men hans tweed-kostymer hade jag inte råd med. Sedan kom hans böcker om första världskriget, 1914 och Den okände soldaten, vilka jag slukade med stort intresse. Och de står ännu kvar i bokhyllan. Jag läste också en del av hans reseskildringar och när vi besökte Kroatien för fyra år sedan så hade jag med mig hans bok Ner till Bosporen. Där berättar han om Diocletianus palats i Split, ett imponerande världsarv, vilket vi naturligtvis ville se. Så en lördag tog vi båten från ön Brac, där vi bodde in till Split. Stan var nerlusad av turister, men vi tog oss in i palatset och till min glädje kunde jag se den sfinx, som Jolo berättar om i sin bok och som förmodligen stulits från Egypten. I basilikan, där Jolo, såg några ungdomar spela boll, stod nu en ung pojke utklädd till romersk legionär i blickpunkten för alla fotokåta japaner. Efter besöket i palatset ville vi få en matbit, men det var fullständigt omöjligt. Alla platser på uterestaurangerna var upptagna. Denna dag hatade jag alla turister, fast jag själv var en av dom. Då Jolo dog, alltför ung, sörjde jag honom nästan som en anhörig.