krille tvärvigg

Mitt i coronavirusets härjningar, flyktingkatastrofer och världsekonomins osäkerhet fortsätter jag med en dåres envishet att förflytta mig till en annan katastrof för 70 år sedan, nämligen judarnas situation i Warszawa efter den tyska ockupationen, kanske kan vi lära oss något av den också eller är människan oförbätterlig. Jag låter Chaim A. Kaplan få ordet i sin dagbok för den 10 mars 1940. Så här inleder han: "Den gigantiska katastrof som har drabbat de polska judarna är utan motstycke, till och med under den judiska historiens mörkaste tider. För det första beträffande hatets intensitet. Detta är inte ett hat vars källa är ett partiprogram och som man hittat på i politiskt syfte. Det är ett emotionellt hat vars källa är något slags själslig sjukdom. I sina yttre manifestationer verkar det som ett fysiologiskt hat, ett som föreställer sig att föremålet för hatet är kroppsligt orent, en spetälsk som det ej finns plats för i lägret." Den stora massan, skriver han, har sugit i sig sina herrars läror i konkret, kroppslig gestalt. Och så här framställer de sin sak. "Juden är smutsig; juden är en svindlare och missdådare; juden är Tysklands fiende som undergräver dess existens; juden var primus motor i Versaillesfreden som förvandlade Tyskland till intet; juden är satan som utsår split mellan nationerna, hetsar dem till blodsutgjutelse för att tjäna på deras fördärv." Detta gör enligt dessa demagoger att judendom och nazism inte kan leva vid sidan av varandra. Den ena måste utplånas. Och det är detta som nazismen nu är i full färd med att genomföra. De tyska judarna bröt samman och föll och sak samma med de österrikiska judarna, men hos de polska judarna finns en osynlig kraft, skriver Kaplan. En kraft som gör att man kan leva vidare. Om det är omöjligt att leva på ett sätt som inte är tillåtet, så lever vi på det som är förbjudet, säger Kaplan. Ett exempel på att man vill leva är att man inte har några fall av självmord till skillnad från de tyska och österrikiska judarna. Vi älskar livet, skriver Kaplan och vill inte försvinna från jordens yta förrän vår tid är över. Han avslutar: "Vi har lämnats nakna, men så länge denna hemliga kraft fortfarande finns ibland oss ger vi inte upp hoppet. Och styrkan i denna kraft ligger i de polska judarnas medfödda väsen, som har sina rötter i vår urgamla tradition, den som befaller oss att leva. De polska judarna säger med vår nationalskald Bialik: En gnista är dold i mitt hjärtas bålverk, en liten gnista, men hel och hållen min; jag har inte lånat den, ej heller stulit den, ty den är en del av mig, och inom mig."