krille tvärvigg

Just nu lever jag ett mycket enformigt liv. Dagarna liknar varandra till förväxling. Jag läser och jag går en promenad, hämtar posten. Trädgården ligger ännu i träda och vårvärmen dröjer. Även flyttfåglarna tycks ta det piano. Jag har sett några sångsvanar stryka förbi och en mindre tranflock och jag har hört tofsvipornas klagande läten från täkten. Idag mötte jag grannen vid brevlådan, vi gnölade bägge över situationen. Hur länge kommer det att ta innan allt återgår till någon sorts normalitet. Vi var överens om att det gällde att härda ut. Men inte ens vädret inbjuder till någon optimism. Det är kallt och otrivsamt. Jag är god man till en 90-årig kvinna, som nyss flyttat in på ett äldreboende. Hon gråter när vi pratar med henne i telefon. Hon vill ha besök, känner sig övergiven. I söndags lyckades vi få till en dispens. En personal tog ut henne och vi kunde bjuda henne på kaffe och bulle. Hon var oerhört tacksam och grät flera gånger. Det gör en ont att se hur detta virus drabbat oss och samhället.