krille tvärvigg

Niclas Sennerteg är journalist och författare och har gett ut flera uppmärksammade böcker som Hakkorset och halvmånen och tillsammans med Tobias Berglund Finska inbördeskriget, av vilka jag läst den senare. Nu utkommer hans bok om Rudolf Höss med titeln "Allt jag känner är att mina fötter gör ont", vilken anspelar på hans likgiltighet inför det massmord som han var satt att utföra. Han var nämligen kommendant i Auschwitz mellan 1940 till 1943 och byggde upp lägret. Sennerteg har översatt de förhör som hölls med Höss i Nürnberg efter kriget och han uppträdde även som vittne i huvudrättegången mot de 21 krigsförbrytarna. Hans vittnesmål kom att väcka sensation, då han lågmält och till synes känslokallt närmast i detalj redogjorde för vad som förevarit i Auschwitz. I polsk fångenskap utgav han sedan sina memoarer, innan han hängdes i Auschwitz. Memoarerna utkom i Tyskland 1958 och i Sverige 1967. Jag har dem i en pocketupplaga från Pan Norstedts och ser av understrykningar i boken att jag läst dem. Personen Höss blev föremål för historikers, filosofers och psykologers intresse. Vad är det för en människa som förmår sig till att utföra så avskyvärda handlingar. Man har jämställt honom med Adolf Eichmann, som en grå byråkrat som lydigt utförde givna order. En ordinär och alldaglig person vars handlingar utfördes pliktmedvetet och lojalt. Och samtidigt levde han ett till synes normalt familjeliv. Niclas Sennerteg ifrågasätter nu den bilden och menar att man underskattat hans ideologiska drivkrafter, ty han var en nazist ut i fingerspetsarna. Sedan har han i memoarerna försökt tona ner den bilden och även kommit med falska uppgifter om sin bakgrund, vilket senare forskning kunnat påvisa. De uppgifter han lämnat om sin skoltid och examen samt att han varit soldat i första världskriget är minst sagt tvivelaktiga. Även i andra detaljer har han vridit på sanningen till exempel om att han personligen inte skulle ha haft sadistiska böjelser. Som kommendant var han mycket stolt över det han åstadkommit. Han var precis som en företagare som är nöjd med sitt verk. Fast egentligen hade han velat vara ännu mera effektiv, men tyckte att han hade klantiga medarbetare och att han ställdes inför svåra tekniska och logistiska problem för att så "snabbt, lugnt och friktionsfritt" kunna ta livet av så många människor som möjligt i synnerhet judar förstås. Någon ånger eller skuld över detta kände han inte. Vid förhören avbröt han utfrågarna om de lämnade enligt honom oriktiga siffror, allt skulle bokföras noggrannt, så många gasade i den kolumnen och så många svältdöda i den kolumnen. Höss var även behjälplig med att leverera fångar till företagen som växte upp runt Auschwitz som IG Farben och Hermann Göring Werke. På fråga om dessa företagare var intresserade av vad som försiggick i Auschwitz så hävdade han att det var en tyst överenskommelse att inte tala om sådant. Många av de här företagsledarna kom sedan efter korta straff att göra karriär inom västtyskt näringsliv. Niclas Sennerteg menar avslutningsvis att man kanske underskattat Höss ideologiska drivkraft, att han var en nazistisk krigare, som var stolt över sitt verk och som tyckte att han gjort rätt. En sådan insikt är ju mer skrämmande än om vi bara ansett honom som en grå byråkrat som gjorde sin plikt och bara lydde order.