krille tvärvigg

För en tid sedan var jag på en föreläsning med Anna Karin Palm som skrivit en lovordad biografi över Selma Lagerlöf. Titeln på föredraget var "Jag vill sätta världen i rörelse, en uppgörelse med bilden av Selma Lagerlöf". Det var en mycket intressant föreläsning som inspirerade mig till att åter gripa mig an Gösta Berlings saga, som jag tidigare försökt mig på men fått ge upp. Svagt mindes jag TV-uppsättningen av Gösta Berlings saga med den manhaftiga majorskan i form av Margareta Krook och den försupne prästen Gösta Berling i Tommy Berggrens gestalt. Jag tog nu fram den fina pocketutgåvan av Gösta Berling och läste romanen som kvällslektyr. Nu fick jag en helt annan upplevelse av romanen. Selma sätter verkligen världen i rörelse på flera plan i denna berättelse. Det sker med färder i släde och vagn, enleveringar och inträffade katastrofer som översvämningar och torka. Och inte minst förälskelser, baler och marknader. Här sker också nedstörtande och fall, Gösta Berling avsätts som präst och majorskan tvingas bort från Ekeby och kavaljererna tar över sedan den elake Sintram, djävulens hantlangare, lagt sig i spelet. Kavaljererna får nu uppdraget att med lek och lust ta över i landskapet och inte ägna sig åt tråkgörat att sköta om de sju bruken. Det går förstås som förväntat, det blir kaos och förfall. Det finns många gripande scener i romanen inte minst då den vackra Marianne Sinclaire stängs ute från sitt hem av den auktoritäre fadern, eftersom hon dansat med Gösta Berling på en bal. Nu lägger hon sig i en snödriva för att dö, men räddas av kavaljererna. Melchior Sinclaire vill inte ha en försupen före detta präst som måg, utan vill ha ett bättre parti. Kanske är det en svag påminnelse om Selma Lagerlöfs egna öde, då fadern inte lyckades behålla Mårbacka och söp ner sig. Fast Selmas far lär inte ha varit lika auktoritär, men dock var han en patriark, som tyckte att kvinnor inte behövde utbilda sig till annat än att sköta hemmet. En annan scen som gör intryck är marknaden i Broby, där Starke Måns går bärsärkagång. Undrar om Astrid Lindgren inspirerats av denna scen, då hon skildrar Bulten i Bo på Mariannelunds marknad vilken gärna ville ta ett nappatag då han fått sig ett rus. Men Selmas skildring är betydligt blodigare då Starke Måns slår ihjäl Guds vandringsman kapten Lennart, som försöker skydda kvinnor och barn. Gösta Berlings saga blev Selma Lagerlöfs genombrott, men hennes roman togs emot ganska njuggt i Sverige av ledande kritiker som Karl Warburg och Oscar Levertin som högsta smakdomare. Oscar Levertin var också den som naglade fast Selma vid epitetet sagotant, som sedan hängt med i årtionden och som först de senaste årtiondena med Vivi Edström och nu Anna Karin Palm vräkts över ända. Det var istället i Danmark som hennes roman gjorde genomslag med en artikel av demonkritikern Georg Brandes. Selma Lagerlöfs roman innebar också ett brott med den förhärskande realismen, vilket grämde Verner von Heidenstam och Levertin, som teoretiskt velat bryta med realismen eller skomakarrealismen som Heidenstam uttalat, men som i praktiken inte lyckats åstadkomma det. Nu blev det istället en kvinna som stod för den prestationen.