krille tvärvigg

Farmor och farfar levde tätt knutna till varandra. I ett livslångt äktenskap som varade i mer än 60 år. De bodde också i samma bostad i stort sett hela sitt liv. I ett rum och kök i en av sågverkssamhällets röda arbetarkaserner. Det var först mot slutet av sitt liv som de kunde flytta in i en modernare bostad i en radhuslänga. I arbetarkasernens etta med vedspis och dass på gården födde och fostrade de sina sju barn varav min far var den näst yngste i skaran. Lika tätt knutna som de var i livet ser jag nu att de också är i almanackan, den 21 jan Agnes, den 22 Viktor. Agnes föräldrar kom från Arvika-trakten i Värmland, men jag vet inte om Agnes föddes i sågverkssamhället. Viktor kom från det närbelägna vidsträckta skogshavet, från ett torp som hette Nästet. Viktor hade i unga år tagit värvning och bland annat tjänstgjort vid Karlberg i Stockholm. Det hade präglat honom. Han gick rak som en fura och hans yttre var propert och välskött. Skorna blänkte välputsade och på sina verktyg hade han järnkoll. I vedboden var veden staplad som en slät vägg. Han var musikalisk och spelade munspel och dragspel. Då han fått en tår på tand plockade han gärna fram munspelet. Han var också en benhård kommunist, allt Sovjet gjorde var bra. Om man tog sig för att kritisera något avfärdade han det som borgarpropaganda. Ändå var han en vänsäll man, som några dagar före jul dök upp som en oannonserad jultomte och gav mamma blommor, medan jag och min bror fick var sin sedel. Mamma bjöd på kaffe och efter en stunds småpratande plockade pappa fram whiskyflaskan. Agnes var som alla hustrur i sågverkssamhället fjättrad vid spis och hushåll. Hennes dagar bestämdes av sågverksvisslans bölande till frukost vid niotiden, kaffe vid ett-tiden och middag vid halvfemtiden. Däremellan utfylldes vardagen av disk, städning, hushållsinköp och handarbete och då och då kafferep. Hon var också engagerad i Kvinnogillet och var nog en av de drivande där. Hon kunde säga ifrån och hade skinn på näsan. Hon kunde framstå som ganska hård och min mor hade ibland svårt att fördra henne. Sedan yngre år hade hon något fel i ena höften om det var ärftligt eller berodde på någon sjukdom vet jag inte. Hennes syster hade ett liknande fel, fast var värre däran. Då hon gick haltade hon betänkligt och för mitt inre kan jag nu se henne på väg nerför sågverksbacken för att göra sina inköp i Konsum-butiken. De sista åren av sina liv fick farmor och farfar det lite bekvämare. Men så dog farfar knall och fall och farmor blev ensam. Dödsfallet var chockartat och påverkade nog farmor för efter en tid blev hon också dålig, kanske drabbades hon av en stroke. Hon klarade sig inte längre själv och hamnade på sjukhemmet i kyrkbyn. Här kom hon sängbunden att tillbringa resten av sitt liv, de sista åren utan att man fick kontakt med henne.