krille tvärvigg

Ikväll börjar tv-serien Året var 1963 med Kennedy-mordet och den första kvinnliga astronauten. Hur såg mitt eget 1963 ut. Jag har rannsakat minnet och även tagit hjälp av en fickalmanacka för att se hur det gestaltade sig. Sedan två år tillbaka bodde jag i ett inackorderingsrum på Höckersbogatan i Västervik. Mitt värdpar var en äldre bräcklig kvinna som led av diabetes och hennes omfångsrika bror som körde droska. Ett stillsamt par som visade stor omsorg om varandra. De bodde på nedre botten, medan deras yngre bror med fru och pojke bodde på övervåningen. Huset låg vid en liten park inte långt från Slip och Folkets Park, dit jag gärna förlade mina sporadiska kvällspromenader. Jag arbetade på KF:s lagercentral i hamnen och cyklade varje morgon vid halvsju-tiden via Holländska Kvarn förbi sjukhuset och järnvägen ner till min arbetsplats, vilket tog mig cirka 10 minuter. Den första tiden hade jag fått hjälpa till att lossa järnvägsvagnar fullpackade med balar av toa- och hushållspapper. Det var ett riktigt slitgöra och blev inte bättre av att jag hetsades av en sur truckförare som aldrig hade ett vänligt ord till övers. Mannen var en riktig enstöring som alltid satt för sig själv i matrummet. Ett tag hade jag tankar på att lämna hela skiten och flytta hem till sågverkssamhället igen. Men då jag tänkte på hur det var där, så förstod jag att det var som att hoppa ur askan i elden. Efter två veckor fick jag också komma in på lagret och hjälpa till. En kille som skött om tobaksleveranserna till butikerna skulle göra lumpen och jag fick ersätta honom. Nu stod jag mitt bland cigaretterlimpor, cigarrlådor och tobak som en levande reklampelare för tobaksbruket. Jag som knappt rökte själv bidrog nu till att sprida nikotinet till kommunen och kanske bidrog jag också till att någon fick cancer. Då grabben kom tillbaka från lumpen fick jag en tid arbeta på grönsaksavdelningen vilket kändes mycket bättre. Kvällarna och fritiden var vikta åt studier. För drygt ett år tidigare hade jag påbörjat en realskolekurs vid Hermods. Eftersom jag inte fått börja på realskolan ville jag nu visa föräldrar, lärare och folk i samhället hemmavid att jag också kunde komma någonstans. En blick i min fickalmanacka från 1963 gör mig nästan bestört. Hur jag höll på! Det var ett fruktansvärt program jag förelagt mig. Varje dag är fulltecknad. Nyårsdagen 1963 pluggade jag i 6 timmar, avverkade bland annat ett prov på 4 timmar. En vardagskväll kunde pluggandet börja 17.30, sedan jag ätit några mackor och avslutas vid 23-tiden. Vissa morgnar har jag stigit upp vid fem-tiden för att plugga. Vecka 3 har jag noterat att jag läst i 42 timmar den veckan och att 144 brev är avklarade och att jag studerat i 59 veckor. Så där håller det på! Nästan ingen vecka under 40 timmars studier. Det är ju heltidsstudier, trots att jag hade ett heltidsjobb. Den 6 mars har jag antecknat att mormor är sjuk. Hon hade fått en stroke och tre veckor senare dör hon. Men mina studier tycks inte ha påverkats. Veckan hon dör har jag pluggat i 32 timmar och jag har inte besökt henne på sjukhuset, trots att jag cyklade förbi där varje dag och min mor uppmanat mig att besöka henne. Till och med dagen för hennes begravning har jag pluggat i 3,5 timmar. Var jag helt utan känslor eller hade jag lagt locket på för att det hela var alltför smärtsamt.