Vargskinnet eller Guds barmhärtighet
Nyligen läste jag Händelser vid vatten av Kerstin Ekman och blev så inspirerad av hennes författarskap att jag fortsatte med Vargskinnet eller Guds barmhärtighet. Det handlar ju om nästan samma trakter som Händelser vid vatten. Jag vet inte om jag läst Vargskinnet tidigare, men jag ser att jag gjort en del understrykningar i boken, men kanske kom jag bara halvvägs i den den gången. Nu läste jag hela i alla fall. Den börjar med att den nyutexaminerade unga barnmorskan Hillevi Klarin kommer till obygden för att ge sig i kamp med dess fördomar och vidskepelse. Hon har sökt tjänsten för att hennes fästman, den blivande prästen Edvard Nolin, har sökt platsen som kyrkoherde i Röbäck. Hillevi hoppas bli pastorsfru. Men Edvard har varnat henne för att hon inte kommer att trivas och han vill heller inte att de ska visa att de är ett par. Men det blir Hillevi som kommer att anpassa sig och Edvard som inte kommer att trivas. Och dessutom kommer Hillevi att falla för skogsarbetaren, handelsmannen och naturmänniskan Trond Halvorsen, som gör henne med barn. Ett av Hillevis första uppdrag, som gör ett outplånligt intryck på henne och läsaren är då hon oombedd beger sig till en plats kallad Lubben för att hjälpa en 14-årig flicka, Serine, att föda. Hon möts av en kompakt kyla och tystnad, då hon, en ung kvinna med nya metoder stiger in i den dragiga, utkylda och ogästvänliga stugan. Det är en mäktig scen i berättelsen. Det blir en svår förlossning, men Hillevi lyckas med tång, som hon aldrig använt tidigare, förlösa flickan och barnet överlever också. Hillevi tar med sig barnet för hon tycker inte att det ska växa upp i den osunda miljön. Men då hon kommit ett stycke på väg hinns hon upp av barnafadern som rycker barnet ifrån henne och sedan dränker det. Hillevi har fått en smärtsam inblick i de förhållanden hon kommer att möta. Berättelsen är uppbyggd i flera plan. I stugan på Lubben växer Elis Eriksson upp, en ung pojke, som utnyttjas under slavlika förhållanden och som misshandlas, då han inte gör det som förväntas. Med tiden står han inte ut utan rymmer, här kan man jämföra med Händelser vid vatten, där pojken Johan rymmer från sin dystopiska familj. Elis kommer först till ett huggarlag, där han också blir misshandlad för att han är lite eljest. Han rymmer så vidare till Norge för att inte bli igenkänd. Här lever han en tid ihop med en prostituerad kvinna, Russerkvinnan, och får då hon överger barnet ta hand om det en tid. Men Elis är lungsjuk och hamnar på sanatorium. Här börjar han måla och tar sig så småningom till Berlin för att försöka utveckla sitt måleri. Här lever han i halvsvält, men lyckas få jobb på ett gammalt tryckeri, som drivs av en konsthandlare Gerhard Rosch, som också har tre tavlor av expressionisten Franz Marc, som Elis gärna vill köpa, men han saknar pengar. Elis enda umgänge är norskvännen Erling Christensen, som gett upp måleriet och nu är arkitekt. Han lyckas få in Elis i arkitektfirman. Man har bland annat uppdrag av nazisterna, men Christensen förlöjligar och raljerar över deras propaganda, men åtar sig ändå arbetet. Man måste ju leva, resonerar han. Elis återvänder till Rosch för att köpa tavlorna, men finner att butiken är stängd. Till slut hittar han paret Rosch på en adress i de fattigare delarna av Berlin. Och den oskuldsfulle Elis, som hela tiden varit inriktad på sin konst, inser att Rosch, som är jude, ligger illa till. Ett tredje berättarperspektiv är tillbakablickandet. För det står Kristina Larsson, Risten kallad, som Hillevi tar som fosterbarn. Risten är av samesläkt, och samerna ser bybefolkningen på med fördomar, de är inte som vi. Ja, det är en mångsidig och spännande berättelse om det fattig-Sverige som fanns en gång och som inte är alltför avlägset, med tuberkulos som en folksjukdom, med vidskepelse, fördomar och okunskap. Men också med människor som tog kamp mot allt detta. Tidsspannet går från 1916, då Hillevi kommer till trakten och fram till andra världskrigets utbrott. Men tillbakablickar görs till 1800-talet och även framåtblickande till efter kriget. Man kan också säga att det är en musikalisk berättelse, här finns många gamla visor och Folkteatern i länet gjorde 2002 sånger till Vargskinnet efter Kerstin Ekmans roman.
Kommentarer
Trackback
