krille tvärvigg

Kaplans dagbok den 17 november 1940: "Det vi fruktade mest av allt har drabbat oss. Vi hade föraningar om att ghettolivet väntade oss, ett liv i sorg och fattigdom, i skam och vanära, men ingen trodde att den skickelsedigra stunden så snart skulle vara inne", skriver Kaplan. Och fortsätter: Vi gick till sängs i den judiska stadsdelen och dagen därpå vaknade vi i ett slutet ghetto. Under sabbatens morgontimmar placerades en vaktstyrka på tre man på alla öppna platser, där murar inte hade byggts, därför att spårvägslinjer möttes där. De tillät inte judar som bar på den gula stjärnan (Kaplan kallar den skammens märke, min anmärkning) att gå över till den ariska stadsdelen. Vi har trätt in i ett nytt liv, skriver Kaplan, ett där det är omöjligt att föreställa sig den panik som har uppstått i den judiska stadsdelen. Plötsligt ser vi oss instängda åt alla håll. Vi har avskilts och utestängts från världen och allt vad är däri, drivits ut ur människosläktets gemenskap. Och så avslutar han: "I själva verket har vi inte ett ghetto, utan två, och det existerar praktiskt taget ingen förbindelse mellan dem (Det Kaplan menar är att det stora och det lilla ghettot har bara förbindelse med varandra genom en smal gångbro över Chlodnagatan, min anmärkning). För korrekthetens skull måste jag påpeka att det faktiskt finns en förbindelse, men jag betraktar den som icke existerande därför att den är så svår att utnyttja. Också detta utgör en del av erövrarnas plan."