krille tvärvigg

Den 29 november har Chaim A. Kaplan en lång dagboksanteckning om det judiska livet i ghettot. Den börjar: "Den polska judenheten har blivit en organism som utgör ett slutet helt. Den är tvungen att lita till sina egna krafter. Trots all sin fattigdom måste den ta vård om sina egna utblottade". Ingen trodde i början, säger Kaplan att den judiska självhjälpen skulle få någon framgång, men den har nu blivit en vittomfattande välgörenhetsorganisation som tar in 100 000 zloty i månaden. Den nedersta pinnen i organisationen är kvarterskommittéer, vilket gör att varje judiskt hem, stort eller litet, påverkas. I spetsen för kommittéerna står folkets företrädare, vilket väcker den "dåsiga allmänheten" och får den att skänka pengar. Nu finns det inte en pojke över tio år som inte har något uppdrag i sitt kvarter och inte en hyresgäst som inte är medlem av någon kommitté eller som inte har någon uppgift i sitt hus. Självhjälpen finansieras med regelbundna månatliga inbetalningar. Varje månad efterlyser den ett nytt räddningsprojekt. "En gång var det en kampanj för räddning av barnen, och barnens månad blev ett fältrop; så kom festdagsmånaden; den tredje var immigrationsmånaden; och den fjärde som vi för närvarande håller på med är projektet själarnas lösen för att skaffa fram pengar till sociala förbättringar". Det obligatoriska givandet har bidragit till att uppfostra oss, skriver Kaplan. Erkännandet av ett kollektivt ansvar har nu genomsyrat alla. Alla börjar inse att de utgör organiska delar av en helhet. "Tanken att alla judar bär ansvar för varandra har upphört att vara blott ett talesätt eller bildligt uttryck. Den har förverkligats hos oss." "När historikerna en gång skall skriva kvarterskommittéernas historia under nazismens krig mot judarna, låt dem då avsluta sitt kapitel med en tröstande välsignelse: Må Herren minnas dem med gillande", avslutar Kaplan.