krille tvärvigg

Olle och Anna var snälla människor. En sommar, jag var kanske 16 år, fick jag följa med dem till Gotland under en semestervecka. Jag har ofta undrat varför,men kanske var det för att deras son som var två äldre än mig, och nyligen tagit körkort, skulle ha någon jämnårig att vara med. Fast så mycket umgänge mellan oss blev det inte.  Jag spelade fotboll och försökte hålla igång med lite gymnastik och lätt löpning viket inte intresserade  sonen det minsta, han var intresserad av bilar och mototer. Istället blev det Olle som hakade på och gjorde lite gymnastik med mig, om för att vara snäll eller för att han själv ville vet jag inte. Vi tältade och hade vårt basläger vid Tofta havsbad och härifrån gjorde vi dagsutflykter. Om vi låg i samma tält eller Olle och Anna hade ett och jag och sonen ett annat minns jag inte heller. Vi färdades i en röd Ford Cortina, en bil på modet på den tiden. En dag for vi till den södra delen av ön och såg de märkliga raukarna, som såg ut som forntidsdjur som kommit upp från havet. En annan dag besökte vi Lummelunda-grottorna och trängdes med andra turister ute i samma ärende. En tredje dag for vi till Fårö och vi vandrade också på gatorna i Visby och besåg ringmuren och rosorna. Jag saknade nog min mor och far och kände hemlängtan, men Olle och Anna bemödade sig om att jag skulle trivas. Nu läser jag deras namn på gravstenen och minns dem som de gick omkring i livet.

På äldre dagar skaffade de sig en hund, en schäfer. Jag förstår inte varför de valde den rasen, för de hade inte kompetens för att klara ett sådant djur. Men kanske trodde de sig klara av mer än de kunde för att imponerq på folk. Men de borde istället valt en katt eller en tax. De var nämligen alldeles för snälla för att hantera en schäfer. Det var inte de som var ute och gick med hunden utan tvärtom hunden som var ute med dem. Olle hängde i kopplet som en extra svans till hunden som föga brydde sig om hans kommandorop. Eftersom jag var inblandad i IOGT-verksamheten som Anna förskte hålla vid liv, så hände det att jag hade ärende till dem. Vid dörren stod alltid hunden och tog emot och då jag gick till köksbordet följde han efter mig och nafsade mig i hälarna. Han tog sedan plats under bordet och fortsatte med sitt närgångna beteende. Anna försökte säga åt honom, men hon gjorde det på ett så motsägelsefyllt sätt att hunden inte brydde sig. Då jag gick därifrån var han åter efter mig och nafsade mig  i hälarna som en avskedshälsning. Då jag efter något år hörde talas om att hunden bitit Anna i armen blev jag inte förvånad.