krille tvärvigg

Chaim A. Kaplan inleder sin dagbok den 20 februari 1940 med en betraktelse över vad hans anteckningar kan betyda för framtiden. Så här skriver han: "Den tid kan komma då de här orden publiceras. I varje fall kommer de att utgöra historiskt källmaterial till skildringen av vår kamp. Det förpliktar dem som skriver ner sina intryck att anteckna varje händelse, varje liten detalj som kan sprida ljus över skändliga, depraverade själars mörker. Det överstiger min förmåga att uppteckna varje händelse i rätt ordningsföljd. Måhända kommer andra människor att göra det, när den rätta tiden är inne. Men också händelser som upptecknas och registreras så som de kommer äger ett historiskt värde. I dem återspeglas sanningen - inte en torr, död sanning, utan en levande, verksam sanning som förkunnar inför världen: Skåden, det finns ingen pina sådan som min. Lyssnen, och i skolen höra" Därefter går Kaplan in på vad som hänt hans kollega, rektorn K. Då denne en dag skulle gå ut, så möttes han av en pistolpipa från en nazistisk soldat, som beordrade K. att vända om. Med pistolen i hand inledde nazisten ett förhör. Han ville veta vem som bodde i lägenheten och han inspekterade varje rum, dess möbler och husgeråd. Han frågade K. om han hade några tyska mark, vilket han inte hade och om han hade en radio, vilket han inte heller hade. Han fann inget som var värt att stjäla. Besviken frågade han om de visste var det bodde någon rik jude. Om de inte svarade så skulle han beslagta allt i lägenheten. Inför detta var det en flykting från Lodz som fruktade för sitt liv och gav tjuven en adress till en rik jude Sz. När grannarna frågade flyktingen varför han gjort något så avskyvärt som att avslöja Sz, så svarade han att han varit rädd för att bli kroppsvisiterad och att han inte ägde mer än 200 zloty och det var allt han ägde. Förresten sa flyktingen så är inte Sz i Warszawa. "På det här viset har jag räddat mitt eget liv, och tjuven är den som förlorar", avslutar Kaplan sin redogörelse troligen med ett belåtet leende.