Svalornas tid
Idag såg jag tre ladusvalor över täkten. Jag blev glad, trodde att de lämnat oss. Kanske flög de över täkten för att bonden nästgårds dagen före samlat in vall och att insekter frigjorts. Annars har de varit sällsynta denna sommar. För att inte tala om tornsvalorna eller tornseglarna som man döpt om dem till. Dessa "fartdårar i svarta trikåer" som den utomordentlige naturskildraren och illustratören Gunnar Brusewitz kallar dem i sin förnämliga bok Fyra årstider, som nu kommit i nyutgåva, men som jag skaffade redan 1970 under en period av stort naturintresse. Ja, tornseglarna har i stort sett varit osynliga i sommar. Bara vid något tillfälle dök de upp och hade flyguppvisning mellan bostadshuset och ladan i vilda svängar. Annars såg jag svalor, både hussvalor och ladusvalor, vid klubbstugan på Storsand, där de byggt ett bo ovanpå en armatur. Och då jag satte mig på en bänk för att tömma skorna på sand så blev jag ivrigt uppvaktad. De markerade starkt att de inte gillade min närvaro. Förr, ja särskilt under min barndom kunde man se hundratals svalor på telefontrådarna. Men numera har ju nästan allt sådant försvunnit, så jag undrar hur de bär sig åt för att vila sig. Kanske kommer elektrifieringen av våra samhällen ge dem nya möjligheter eller så får de återvända till bergsskrevor och grottor som en gång i tiden.
Kommentarer
Trackback
