30 minuter
Intervjuprogrammet 30 minuter gästades häromdagen av Dick Erixon, ansvarig utgivare för Samtiden och Riks, vilka står SD nära. Jag hoppas att det var många som såg intervjun för den var verkligen talande för hur Dick Erixon och SD ser på demokratin. Visserligen ingen nyhet för man har ju länge förfäktat synen att man representerar folkviljan mot etablissemanget och eliten, något som förvisso också gått hem bland dess sympatisörer. Men extra graverande var att Dick Erixon fyra dagar efter att den amerikanska kongressen stormats skrev en artikel, där han visade sympati för pöbeln och inte med ett enda ord fördömde angreppet. Istället skrev han en artikel som mycket långsökt handlade om kung Georg III och Tea-party rörelsens uppror mot England och grundandet av Förenta Staterna. Detta var ett uppror mot en tyrann och kunde därför rättfärdigas. Anders Holmberg, programledaren, undrade då om detta gick att jämställa med stormningen av kapitolium, att det var en tyrann som man gjorde uppror mot. Det var ju istället en i demokratisk ordning vald president. Dick Erixon, såg då lite besvärad ut, men vecklade sen in sig i ett resonemang om att en undersökning (jag minns inte vilken) visat att en majoritet av Sveriges befolkning, 60 procent, var emot migrationen, men att både Reinfelt och Löfvén inte lyssnat till vad folket ville och därför egentligen borde ha avgått. Så mobben som stormade kongressen var alltså folkviljan, undrade Holmberg och har vi tyranni i Sverige. Nej, på det var ju Erixon tvungen att medge att det nog var demokrati i alla fall. Här ser vi återigen exempel på den här svävande synen på vad han och SD har i fråga om demokrati. En annan punkt i intervjun var frågan om inte Riks med sitt hat mot Annie Lööf, bidragit till att personen i Almedalen velat mörda Annie Lööf. Nej, det förnekade Erixon, det var ju en psykiskt sjuk människa som velat göra det och Riks hade inget med det att göra. Ändå kan man ju undra varför den här personen just ville angripa Annie Lööf, det fanns ju andra politiker som lika väl kunde ha varit måltavlor och Anders Holmberg kunde med videoinslag visa vilka horribla inslag som fanns mot Annie Lööf i programmet. Men för Erixon var det bara satir, som inte skulle tas på för stort allvar. En märklig syn på vad satir är. Anders Holmberg undrade också om inte det hårda tonläget i debatten bidrog till att spä på hat och hot, men då skyllde Erixon på vänstern och att man måste försvara sig.
Kommentarer
Trackback
