Route 66 - I spåren av Vredens druvor

Nyligen fick jag några böcker av en god vän, en före detta bibliotekarie. En av böckerna var Åke Olssons Route 66 med undertiteln Med Vredens druvor i 30-tal och 80-tal. Det passade mig bra för det var inte så länge sedan som jag läste Steinbecks Vredens druvor, den roman som kom att ge honom nobelpriset i litteratur. Jag googlade på namnet Åke Olsson, men fann inte många uppgifter om honom, han verkar ha gått in i glömskan, som så många andra dugliga författare, speciellt de som har en radikal ton. Route 66 är som namnet anger en reseskildring eller ett resereportage. Författaren följer familjen Joad från uppbrottet i Salisaw i Oklahoma till slutstationen i Kalifornien. Det som familjen hoppats på, en bättre tillvaro, besannas inte och flera av familjemedlemmarna dör under resan, och familjen splittras. Det är en mörk skildring av 30-talets USA. De som gav sig av mot Kalifornien då var utblottade vita familjer, de som Åke Olsson nu möter är mexikanska arbetare som sliter för låga löner på fälten och bostadsstandaren är inte så mycket bättre än på 30-talet. Jag undrar hur det ser ut nu på 2000-talet, då bränderna härjar i Kalifornien. Steinbecks roman belönades med nobelpriset och filmades och blev oerhört uppmärksammad. Det som beskrivs i romanen och de personer som träder fram var inte lika imponerade, de kände sig tvärtom kränkta. Steinbeck mötte samma reaktion som många av våra svenska proletärförfattare, till exempel Ivar Lo Johanssons skildring av statarnas villkor. Statarna ville inte se sitt eget elände exponerat i offentligheten. Åke Olsson gör en rad nedslag på sin resa, besöker bland annat statsfängelset McAlester, där romanen tar sin början, då Tom Joad släpps ut som villkorligt frigiven. Åke Olsson lyckas till sin egen förvåning få besöka anläggningen och förevisas lokaliteterna av en vänlig fångvaktare, bland annat får han se dödscellerna. Åke Olsson är ingen skjutjärnsreporter, utan medger att han känner sig knäsvag och gömmer sig bakom sin fångvaktare då de träder in i dödscellerna. Men han är en god iakttagare och så är han påläst också, vilket gör hans bok trevlig att läsa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0