Samiskt nedslag

Under någon vecka har jag läst Linnea Axelssons samiska epos Aednan och Elin Anna Labbas dokumentärskildring Herrarna satte oss hit. Båda böckerna prisbelönta med Augustpriset 2018 respektive 2020. Båda handlar om tvångsförflyttningarna av samer från den norska kusten till områden i Sverige.
Linnea Axelsson speglar samernas situation från början av 1900-talet till våra dagar med en bruten kronologi. Det är en berättelse som rör sig i takt med renhjordens vågrörelser från vinterbetsland till sommarbetesland med två familjer i förgrunden. Den blir en provkarta på alla de övergrepp samerna utsatts för från tvångsförflyttningarna i början av 1920-talet, utbyggnaden av vattenkraften och anläggandet av gruvor som inskränkte rörelsefriheten till skallmätningarna som hade att göra med deras människovärde och klimatförändringarna. Linnea Axelssons historia börjar 1913 med en tvillingfödsel av två pojkar Aslat och Nila, barn till Ber Jona och Ristin. Aslat föds som den som ska ta över rennäringen, medan Nila föds med något funktionshinder. Men så råkar Aslat ut för en olycka och blir krympling. Familjelyckan blir så dubbel, genom att familjen också tvångsförflyttas från sina marker vid den norska Atlantkusten. Gränsen stängs och de måste söka sig till andra trakter. De hamnar i Stora Lule älvdal där vattenkraftsutbyggnaden pågår som bäst. Historien fortsätter så med Lise och Rolf, som måste överge renskötseln. Rolf tar först jobb som lastbilschaufför för att sedan hamna hos Vattenfall. Men det gamla livet pockar på. Barnen Sandra och Jon Henrik tvingas till internat på nomadskola och tvingas också lära sig svenska. Lise är förtegen om sitt ursprung och vad hon upplevt. Sandra vill veta vad hon varit med om, men Lise gömmer sitt liv i tystnad. Men hon förstår de flyktingar som kommer från andra länder, hur de kan känna det. Sandra engagerar sig i kampen för samernas rättigheter och är med då Girjas sameby stämmer staten för jakt- och fiskerättigheter på samebyns område och vinner i Gällivare tingsrätt. Ett hopp om ett bättre och rättvisare liv tänds. Jag återkommer till Elin Anna Labbas bok om tvångsförflyttningarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0