Samiskt nedslag 2
Om Linnea Axelssons Aednan är ett lyriskt samiskt epos så är Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit en dokumentär berättelse om tvångsförflyttningarna byggda på intervjuer, dokument, foton och jojkar. Författaren är barnbarn till några av de tvångsförflyttade och liksom de vankelmodig om vart hon hör hemma. Lappkodicillen från 1751 tillät samerna att vandra fritt mellan de nordiska länderna, men under 1800-talet sker inskränkningar, som i början av 1900-talet kulminerar i renbeteskonventionen från 1919 mellan Norge och Sverige. Den fastslår hur mycket ren som får flytta över gränsen. Bakgrunden till detta är att Norge blev en nation 1905 och landet skulle bebos av norrmän. Renarnas betesängar skulle bli sätrar och jordbruk. Rennäringen sågs som en utdöd näring och de som bedrev den som en utdöd ras och på så vis mindre värda. Så här uttryckte sig till exempel arbeiderpartiets ordförande i Stortinget: "Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen och stämmer lite med civiliserade samhällens intressen och ordning". Konventionen började gälla från 1923 och allt gick sedan med en väldig brådska. Handlingar fick skrivas på i efterhand och var inte skrivna på samiska, så frågan är om man förstod vad man skrev under. Renägarna måste nu flytta söderut, släktskap ryckas upp, familjer splittras. På de nya ställena råkade man i konflikt med andra renbyar, då dessa var dåligt informerade om de nytillkomna. Det var ett stort övergrepp mot ett folk som funnits där i tusentals år. Många av de som skulle flytta försökte förhala processen, men ställdes inför faktum att antingen slakta renarna eller flytta. Dryga böter kunde också utdömas. Det fanns de som förlorade halva hjorden under flytten, eftersom renarna ville tillbaka till sina forna marker. Kvinnornas och barnens situation var särskilt utsatt. Kvinnorna blev låsta i sin kåtor, ensamma med barnen. Förr hade de kunnat följa med på rajden. Och barnen tvingades till nomadskolor, där de internerades och inte fick träffa sina föräldrar i flera månader och så blev de tvungna att lära sig svenska. Många av de tvångsförflyttade försjönk i tystnad, ville inte berätta om det svåra de utsatts för. Drygt 300 personer tvingades flytta mellan 1919 och 1932. Men tvångsförflyttningarna upphörde inte förrän på 1950-talet. Det ledde till mycket elände, rättsprocesser följde som slet sönder det samiska samhället inifrån. Sverige följde här ett mönster som gällt för urfolk världen över, såväl aboriginer som indianer. Linnea Axelsson och Elin Anna Labba har med sina böcker gjort en storartad prestation och satt fingret på denna upprörande skamfläck i vår historia.
Kommentarer
Trackback
