krille tvärvigg

Valet i Italien visar på en situation som blir allt vanligare i Europa, nämligen en demokrati utan politik. Om man så vill postdemokrati. Ett tillstånd då de demokratiska institutionerna blott blivit kulisser utan nämnvärt innehåll. Italienarna är oerhört trötta på sina politiker. Eller politiker, förresten. Då Berlusconis regering avgick i november i fjol, så tillsattes en teknokratregering, dammfri från politiker. Den regeringen var emellertid satt under förmyndare, för de som egentligen bestämde var Eu-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Agneta Merkel. De krävde  drastiska nedskärningar för att inte Italien skulle ramla ner i det svarta hålet och de själva skulle få problem. Det märkliga är att den finanskris som lett till de stora problemen går fri från att ifrågasättas och istället är det välfärdsstaten som får ta stötarna. Det är knappast medborgarna som levt över sina tillgångar, utan finanspolitiken, aktiemäklarna och bankerna som ställt till det. Ändå är det dessa som ska skyddas. För Italiens del (och för flera andra länder i Europa för den delen) så har det lett till en förtroendekris för politiken. En opinionsundersökning som gjordes i Italien i samband med Berlusconis avgång visade att knappt 4 procent av italienarna hade något förtroende för de politiska partierna och knappt nio procent uttalade förtroende för parlamentet. Det är extremt låga siffror, som de italienska politiken skapat genom ständiga skandaler och korruption. Detta misstroende har lett till att populistiska partier kunnat dyka upp på den politiska kartan, en mycket farlig situation för framtiden. I Italiens fall är det en populistisk gaphals som fått ökat förtroende. Han heter Beppo Grillo och han har bett hela den etablerade eliten "att dra åt helvete", något som många italienare anammat, vilket man tycker är konstigt om man betänker Italiens svarta historia med fascism. Men att slå politiker, dessutom sådana som skott sig på sin position, på käften är naturligtvis tacksamt. Men leder det någon vart?