krille tvärvigg

En vacker men blåsig söndag. Den stora lönnen böjer och bugar sig i vinden och den gamla björken har snart tappat alla sina blad. I trädgården har de fladdriga fjärilarna fullt sjå med att hålla sig kvar på kärleksörtens blommor. Något lättare är det för de mer kompakta bina och humlorna. Jag grunnar över gårdagens teater, Brechts pjäs Den kaukasiska kritcirkeln som Folkteatern gav i ett stort tornliknande tält. Var det bra teater? En besökare jag känner tyckte det var vaudeville, det vill säga inte riktigt comme il faut. Vad tycker jag själv? Ja, man hade klurat ut en hel del häftiga scenlösningar, som när Grusje går över de snöklädda bergen och en snökanon får exponera hennes vandring. Och tomma dunkar som används som byggklossar och kan föreställa både en mur och en domarstol. Kul också att man låtit en skådespelare spela barnet, ett barn med ett jättehuvud, annars brukar en docka få tjänstgöra som barnet, så har det varit i de två tidigare föreställningar av Kritcirkeln som jag sett. Skådespeleriet då. Ja, Anna Andersson var utmärkt som Grusje, spelade med stor inlevelse, någon man kommer ihåg. Men så är också hennes roll ytterst krävande, hon är igång mest hela tiden. Mats Jäderlund som domaren Astak också bra, han är en självklar auktoritet på scen, rolig och självsäker. Musiken är också bra i Brechts atonala anda, hög och skriande om världens och människornas plåga. Får man fram budskapet då? Jo, det tycker jag nog. En fin och förnäm dam som överger sitt barn, då kriget bryter ut och tjänarinnan Grusje som tar ansvar, förbarmar sig över det övergivna barnet och som trots alla besvär bär det med sig ända till upplösningen. I övrigt då, kanske lite för mycket åt vaudeville-hållet trots allt. Men roligt var det!