krille tvärvigg

Så har jag då läst färdigt Albert Camus bok Pesten, som handlar om en pestepidemi i den algeriska staden Oran år 194.. Fast kanske handlar den egentligen om den nazistiska ockupationen av Frankrike förklädd till en pestepidemi. Stan och dess invånare omtalas nämlgen som avspärrade, belägrade och isolerade från omvärlden. Precis som det måste ha varit under den nazistiska ockupationen. Men den kan lika gärna handla om människans existensvillkor, hennes möte med döden. Så är det med viktiga böcker att de kan ha flera olika betydelser. Hur som helst boken är skriven i krönikestil, till en början rätt anonymt. Berättaren kallar sig den som för ordet. Han citerar också ur en dagbok skriven av monsieur Tarrot, vilken tagit in på ett hotell i staden och följer vardagslivet detaljerat. Så småningom får vi veta att den rätte författaren är läkaren Bernard Rieux, som först inser att det är pesten som drabbat staden och som vidtar åtgärder för att söka hejda den. Detta misslyckas dock och epidemin växer i omfattning. Till sin hjälp får Rieux dock ett antal människor som vi får lära känna närmare. Först och främst kanske journalisten Rambert, som till att börja med bara tänker på sig själv och att försöka komma ut ur den pestsmittade staden. Han vill återförenas med sin käresta, som han nyss lämnat. Rambert ändrar sig emellertdi och bestämmer sig för att stanna kvar och hjälpa till att bekämpa pesten. Han är vid sidan av Rieux den verkligt existentialistiska människan som trots det absurda i tillvaron ändå väljer att gå emot det, att utöva sitt kall. Jag kunde inte göra annat, som Rieux uttrycker det. Den underordnade tjänstemannen Grand och den nyss nämnde Tarrot är två andra personer som sluter upp vid Rieuxs sida. Tarrot organiserar sanitetsgrupper och Grand tar hand om statistiken. En som däremot hälsat pesten med glädje är cynikern Cottard, som söker dra nytta av den, som bedriver smuggelaffärer och tjänar sig en förmögenhet. Så blir dessa människor representanter för olika strömningar i samhället då levnadsvillkoren vänts upp och ner. Pesten klingar till slut av och människorna jublar och gläds över sin återvunna frihet. Men Rieux vet att pestens bacill kan försvinna för ett tag, slumra någonstans, men så väckas till nytt liv igen. På så vis är Pesten en pessimistisk bok, men samtidigt inger den hopp. Rieux sammanfattar: vad man lär sig inse under hemsökelsens gissel; att det finns mer att beundra hos människorna än att förakta.