krille tvärvigg

Då barnen var små brukade vi nästan varje sommar åka till café Måsen i Stocka för att fika. Någon annan anledning att besöka det idylliska samhället fanns knappast, så sedan barnen vuxit upp har vi inte varit där. Men igår kväll hände det. Vi åkte dit för att se dokumentären om Björn Afzelius, Tusen bitar, som hade Sverigepremiär. Filmen visades i en gammal smedja i området, som en privatperson förutom att ha sin arbetsplats där, gjort om till en biograflokal med 72 platser. Innan filmen, vi var ute i god tid, gjorde vi en promenad i området, där tidigare en såg legat. En arbetsplats som gav många människor sitt uppehälle. Men som nu såg ut som efter ett bombnedslag. Här fanns raserade hus, skrotbilar och en enorm tom alsfaltyta, stor som en flygplats, där timmer och virke förvarats. Sjön och kanalen där timret letts fram till sågen låg intakta och vattenytan såg svart och lite hemsk ut, som om den ruvade på en hemlighet. Kanske sågens ande bodde där. Det gick inte att känna annat än bedrövelse över den kapitalförstörelse somhär öppet exponerades. Och ett stort vemod då man tänkte på alla de människor som varit verksamma här. Efter att ha begrundat detta gick vi tillbaka till smedjan och såg filmen om Afzelius. Det var nionde året som ett gäng idealister och cineaster ordnat med denna filmfestival. Ännu finns det hopp för Stocka.