krille tvärvigg

Igår besökte vi Stocka Folkets Hus för att se Stefan Jarls film Godheten, den film som Sveriges Television inte vågat visa före valet. Varje gång jag besöker ett Folkets Hus fylls jag av vördnad för det som dåtidens arbetare lyckades åstadkomma. Hur de byggde sina egna hus för att få en fristad där de kunde hålla sina egna möten och ordna fester. Då var arbetarrörelsen stark, en verklig folkrörelse med självförtroende och tro på framtiden. Husen är ett uttryck för det, för tron att man med gemensamma krafter kunde åstadkomma något. Nu har sedan länge den kraften gått förlorad och det parti som stod i spetsen för arbetarna förvandlats till ett mittenparti i mängden. Innan vi såg filmen drack vi kaffe i den del av lokalen som var kafé. Ty det hade man också tänkt på då man byggde dessa hus att magen ska ha sitt. Och tän! För brödet fanns det eget porslin med husets emblem på, idag skulle man väl säga logga eller varumärke. Salen där vi satt var målad i mycket varma och milda färger och där fanns också en scen, där man kunde spela teater, hålla anföranden eller spänna upp en bioduk. Här fanns en tanke och en omsorg i varje detalj. Nu läser man om att Folkets Hus på flera platser måste lägga ner, bland annat i det samhälle jag kommer från. Det är en sorglig utveckling, att de motkrafter som idag skulle behövas mot denna utveckling saknas. Något som Stefan Jarls film visade med eftertryck.