krille tvärvigg

Sedan någon tid har jag ägnat mig åt att läsa Sara Lidman. Det tog tid att komma till henne, jag har haft böckerna stående i bokhyllan länge. Gruva har jag förstås läst, då det begav sig, men järnbanesviten har fått stå och samla damm. Sara träffade jag två gånger. Träffa och träffa. Först var det  vid ett FNL-möte i Växjö i början av 1970-talet och då såg jag väl henne mest. Andra gången var på en skrivarkurs i Medlefors utanför Skellefteå 1983 elller -84. Hon kom då och hälsade på oss som gick på debutantkursen. Jag minns att jag ställde en fråga till henne, var i färd med att försöka skriva om det sågverkssamhälle jag växt upp i och undrade hur man skulle kunna skildra disponenten, som jag inte visste mycket om. Saras svar var: föreställ dig att vara disponent, gå in under huden på honom. Det handlade alltså om inlevelse. Nu har jag inte lyckats genomföra hennes råd, men då jag läser hennes böcker nu, så förstår jag vad hon menar. Hennes inlevelse i sina karaktärer är fantastisk. Jag började nu med Tjärdalen, hennes debutroman, som fick epitetet århundradets roman. Hennes genombrott var monumentalt, hon tog kritiken med storm. Något som blev en chock för henne själv. Tjärdalen handlar om ett brott och om skuld. Dess spelöppning är magnifik, som skapelsens första morgon: "Agda vaknade först och gick ut på bron i bara linnet, det var så tidigt att ingen var i farten och kunde se henne". Birgitta Holm som tecknat hennes biografi jämför inledningen med Selma Lagerlöfs i Gösta Berlings saga och August Strindbergs i Röda Rummet. Tjärdalen utgår från en anekdot som hennes älskade far Andreas berättat. Om en man som saboterar en tjärdal, men som fastnar med benet som i en rävsax, han kallas för övrigt Räven av byborna, och får kallbrand och lämnas åt sitt öde att dö. Men det som är det speciella är ändå Sara Lidmans språk, denna fanstastiska blandning av högt och lågt, bibliskt och vardagsnära, dialekt och nyskapande, profetiskt och uppkäftigt. Även formmässigt är det något nytt, ett flytande subjekt, där dialog, indirekt tal och relation glider in i varandra. Det övergripande temat är skuld, både den individuella och den kollektiva, att alla, utom den något sinnessvaga Vela, överger Jonas, skurken. Men skulden är också verklig på ett annat sätt, som den penningskuld som det Lidmanska hemmet åsamkade sig under timmerdrivningens dagar. Erik Lidman, Didrik i järnbanesviten, satte sig i stor skuld, något som familjen sedan fick sota för. Man kan, om man vill, se Sara Lidmans författarskap som en revansch för denna skuld, som en återbetalning för det förflutna. Nu är jag mitt i järnbanesviten med tredje delen, Nabots sten. Kanske återkommer jag.