krille tvärvigg

Har nyligen sett året var 1964 på TV. Jag har själv svårt att komma ihåg vad jag gjorde det året. Fast jag tror att jag tog realexamen med mycket bra betyg. Jag hade ju vanan inne att studera, en bra studieteknik och en stark disciplin efter två års Hermodsstudier. Annars är det inslaget om det långa håret som fastnar. Det blev ju då på mode för killar att ha långt hår, säkert med inspiration av Beatles-vågen. Många äldre förfasade sig över det nya modet. Och en som råkade illa ut var min bror Ove, som lade sig till med långt hår. På läroverket där han gick kunde rektorn Hasse Mattson inte tolerera detta, utan kallade in min mor och far och sa till dem att de måste låta Ove klippa sig, annars kunde han få sluta skolan. Mamma blev förstås rädd och tvingade mer eller mindre honom att klippa av sig det långa håret, något som hon än idag bittert ångrar. Ove lät dock håret växa ut igen, då han tagit realexamen och slutade på skolan. Han behöll sedan det långa håret och kom att föra det med sig i graven efter den tragiska och meningslösa trafikolycka som han råkade ut för.

Ett annat inslag som fastnar är bostadsfrågan. 1964 stod 100 000 människor i bostadskö. Sverige var ett folkhem, utan hem för en mängd människor. De fick lösa sin situation på olika vis, genom att tränga ihop sig i lägenheter eller bo kvar hemma hos föräldrarna. Sossarn tycktes inse situationen och introducerade något år senare miljonprogrammet. Är vi nu tillbaka i samma situation idag, då det knappast byggs något alls eller om det byggs så är det till så hutlösa priser att ungdomar inte har råd att bo. Standarden må ha blivit högre, men bostadsbristen består. Och något nytt miljonprogram lär inte igångsättas.