krille tvärvigg

Igår kväll såg jag porträttet av skådespelaren Krister Henriksson i Svt. Det var ett porträtt som drabbade mig, ty det finns stora likheter, förutom namn och ålder, i vår uppväxt. Krister växte upp i Grisslehamn, ett fiskarsamhälle, jag själv i ett sågverkssamhälle. Vi kände båda att vi inte riktigt passade in där. För Krister innebar det att om somrarna hjälpa till i faderns fiskaffär med att packa torsk, något han avskydde. För mig var det att jobba i brädgården, sommar som ferier. Något annat var inte att snacka om. Den sociala kontrollen i samhället var hård, man var påpassad, åtminstone kände man det så. Krister Henriksson upptäckte vad det handlade om, då han läste Sandemoses En flykting korsar sitt spår, där känslan av utanförskap fick ett namn, jantelagen. Både Krister och jag bröt så småningom upp från Jante och fick andra perspektiv på tillvaron, men det kostade på. Även den kollaps som Krister råkade ut för under föreställningen Peer Gynt, då han bröt samman och trodde han skulle dö, var något som jag också råkade ut för. Det hände sista året, då jag skulle ta studentexamen. Under en lektion i engelska drabbades jag plötsligt av våldsam hjärtklappning, tryck över bröstet, häftig andhämtning och yrsel. Jag trodde jag skulle dö. Men då jag kom ut från lektionen klingade känslan av, men jag var darrig i hela kroppen och jag visste inte vad jag drabbats av. Någon tid därefter skulle jag och min flickvän gå på bio, se Sound of Music. Vi hamnade mitt i en bänkrad och filmen hade inte pågått länge förrän jag kände mig instängd och drabbades av panik, så jag måste rusa ut ur lokalen. Min flickvän blev inte glad för hon hade velat se filmen. Nu slutade jag att vara med på gymnastiken i skolan, som jag alltid gillat och jag slutade också med fotbollen. För att få svar på vad jag led av lade jag in mig på sjukhuset, där man gick igenom kroppen från topp till tå under en vecka, utan att hitta något kroppsligt fel. Istället gav man mig lugnande medicin, librium och valium, som gjorde att jag kunde klara av examen i alla fall. Men någon annan hjälp än tabletter och om orsaken till mina besvär fick jag aldrig någon klarhet i. Själv har jag tänkt på att pressen med examen, som jag så länge kämpat för, bland annat genom flera års Hermods-studier, då jag läste dag som natt, kan ha bidragit, jag gick helt enkelt in i den berömda väggen, även om uttrycket inte fanns då. För Krister Henriksson måste rollen som Peer Gynt ha varit en anledning, ty det är väl en av de mest krävande huvudroller som finns. Han ville ju heller inte fortsätta med skådespeleriet, utan gå tillbaka till läkarutbildningen, men mötet med en döende patient, som han vakade över, kom att förändra allt. Patienten tyckte nämligen att han inte skulle ge upp skådespelardrömmen, utan försöka på nytt. Och det gjorde han med känt resultat,