krille tvärvigg

Dokumentären om den svenska ishockeyns historia på Svt visade unika och härliga bilder om en sport som kom att erövra Sverige. Det var väl på tiden för många av de gamla stjärnorna har ju gått ur tiden. Man hann dock med en kort intervju med Nisse Nilsson, fantomen från Deje och Forshaga. Ulf Sterner blev något av sammanhållande länk i programmet i hans samlingar fanns många godbitar att plocka fram i form av bilder och filmer. Hans historia är smått fantastisk, uppväxt i lilla värmländska Deje tog han sig via Forshaga och Leksand till landslaget och blev förste svensk i NHL, där han dock inte trivdes med det brutala spelet. Många av namnen minns man och Hylands radioreferat, bland annat den uttjatade - den glider in i mål. Här fanns spelevinken Sven Tumba, Sura Pelle, Lars Erik Lundvall, Nisse Nilsson med flera. Kanada var hockeyn födelseplats och där utvecklades en speciell spelstil och där klubban lika mycket var ett vapen som att spela med. Minns hur förbannade vi var många gånger då vi hörde om deras övergrepp på rinken. 1954 arrangerades VM i Stockholm och Sovjet deltog för första gången. Min far reste till Stockholm, bodde hos sin syster och hennes man, och såg flera matcher. Då han kom hem var han entusiastisk över de ryska spelarna, som hette Bobrov, Sjuvalov och annat konstigt. För honom som gammal kommunist var Sovjets framgångar ett bevis för det sovjetiska samhällets överlägsenhet. Sporten kom även till vårt lilla hörn av världen, ett sågverkssamhälle vid kusten. Det var en skåning, Kjell Ohlsson, som tog sporten till orten. Han jobbade på sågverkskontoret, men var mycket idrottsintresserad. Han tränade fotbollslaget och han introducerade bordtennisen i samhället. I den dammiga gamla skolan i en av kasernerna, som i vanliga fall tjänade som söndagsskola, slog vi upp det gröna bordet och under de gulmatta lampornas sken fördrev vi de mörka vinterkvällarna i pingisens rike. Hockeyplanen riggade man upp där vägen ner till torget går idag. Här samlades vi ungar som nattflyn runt sargen, följde den svarta trissan med spänning och lärde oss de nya termerna icing, tackling, röd och blå linje och mycket annat. Laget på orten var föga framgångsrikt. Jag tror man vann någon enstaka match, annars var det mest förluster. Jag tror man höll på i två eller möjligen tre säsonger, sedan räckte inte spelarmaterialet till. Flera unga män försvann från orten, värvade till andra fotbollsklubbar. Bland annat pappas kusiner som värvades till Huskvarna.