krille tvärvigg

Efter Gorbatjovs och Reagans undertecknade avtal om en viss reducering av vapenarsenalerna på 1980-talet, så fanns ett visst hopp i världen om en nedrustning i större skala. Men det kullkastades snart av krigen på Balkan och att nya ledare kom istället, framför allt Putin i Ryssland och nu Trump i USA. Nu skramlar man åter med vapnen och krigen fortsätter runtom i världen i oförminskad takt och nya och ruskigare vapen framställs hela tiden. I ljuset av detta läser jag i Barbara Tuchmans förnämliga bok Det stolta tornet, som beskriver tiden före det första världskrigets utbrott. Även då fanns en stark önskan om en begränsning av vapnen från en aktiv fredsrörelse. Initiativet om en fredskonferens i Haag 1898 kom från ett oväntat håll, från den ryske tsaren Nikolaus II. Nu var det inte någon idealism bakom förslaget, utan helt enkelt den att Ryssland halkat efter de andra länderna i fråga om upprustning. Genom att få igenom en nedrustning hoppades Ryssland komma ifatt de andra länderna. I politik är det ofta cynismen och egenintresset som råder. Nåväl, konferensen kom trots allt till stånd, men förslagen till en nedskärning av vapnen var man från stormakterna skeptisk, för att inte säga helt emot. Man anförde skäl som att det var praktiskt ogenomförbart, vem skulle kunna kontrollera det och man undrade hur det skulle gå med alla dessa som arbetade inom vapenindustrierna, vad skulle de då syssla med om man skar ner på vapentillverkningen. Man var kort sagt mera intresserad av att diskutera hur krig skulle föras än om att diskutera fred. Ett skiljedomsförfarande, där olika länder låg i fejd med varandra, var man dock mera positiv till, bara det kom att handla om mindre saker, men inte om hur krig planerades och utfördes. Den som mest var emot att en fredskonferens hölls var Tysklands kejsare Wilhelm II. Han hade ju tvärtom satt sig i sinnet att utmana britterna om världsherraväldet till sjöss och hade inga planer på att skära ner vapenindustrin. I en rapport som utrikesministern Bülow sänt till honom skrev han: "Jag gick med på alla de här dumheterna bara för att tsaren inte skulle förlora ansiktet inför Europa. Men i praktiken förlitar jag mig på Gud och mitt skarpa svärd (läs armén, min anmärkning). Och jag skiter i deras beslut". Inte heller britterna eller amerikanerna, som också rustade var intresserade av några nedskärningar. Så det var inte särskilt mycket som konferenserna, ty det hölls en till 1907 i Haag, kom fram till. Det får en att tänka på dagens klimatmöten, som inte heller leder till några genomgripande beslut, på grund av alla särintressen och olika åsikter. Att göra internationella överenskommelser är, om man betraktar dessa erfarenheter, inte särskilt framgångsrika.