krille tvärvigg

Vi brukar fira påsk med gammelfarmor (min mor), barn, barnbarn och barnbarnsbarn (alltså till farmor), det vill säga fyra generationer. Men i år blev det inte som vi planerat. Vår äldsta dotter och hennes man och barn valde att stanna hemma i Stockholm för att de hade mycket att göra och för att det är besvärligt för dem att resa med en hund som blir åksjuk. Och min mor, som är 97 och ett halvt år hamnade på sjukhus. Hon hade kräkts blod och en gastroskopi visade att hon drabbats av magsår. Hemkommen till äldreboendet fick nattpersonalen inte kontakt med henne och det blev ambulans till sjukhuset igen. Det blev till att vänta i en korridor på akuten, där människor sprang fram och tillbaka. Jag tycker det är ovärdigt att gamla människor ska tvingas trängas på akuten med alla möjliga sorters sjukdomar, kunde man inte försöka ordna det på något annat sätt, att de fick en mer avskild vrå. Personalen på akuten gör så klart allt de kan, men de jobbar under svåra förhållanden. Nåväl, jag och min fru fick utrusta oss med tålamod och vänta på besked. Mamma hade dålig syresättning, så hon fick syrgas, vilket hon inte tyckte om. Fram emot midnatt tyckte den manliga sjuksköterskan dock att hennes värden var godtagbara, så han sa åt oss att åka hem om vi ville. Det gjorde vi, då vi var ganska trötta. Klockan 3 på natten ringde han och jag trodde förstås på det värsta. Men han lugnade mig och sa att det inte var så allvarligt, men mamma hade ramlat ur sjukhussängen och fått en rejäl bula över ena ögat, men inget var brutet. Skötaren hade velat meddela oss för att vi inte skulle bli chockade när vi besökte henne. Jag kände lite skuld, eftersom jag sett att sängen saknat stängsel, men inte sagt något.Nu blev hon inlagd och man tog en massa prover, vilket hon inte heller gillade. Dagen därpå besökte jag henne på medicinavdelningen och såg att hon var rejält blåslagen. Efter ytterligare en dag, då man röntgat hennes lungor och inte hittat något fick hon återvända till äldreboendet. Men det är inte samma gamla mamma som kommit hem. Hon är mycket trött, sover mest hela tiden och verkar mer eller mindre ointresserad av sin omgivning, vilket är ovanligt, för hon har alltid hängt med och varit nyfiken på vad som händer. Nu är det som om hon gått in i sig själv. Kanske har sjukhusvistelserna tagit oerhört hårt på henne, ja, nästan tagit knäcken på henne. Två gånger tidigare har hon rest sig efter ordentliga smällar, en gång efter en stroke och en annan gång efter ett fall, då höftkulan måste opereras. Om hon kan resa sig den här gången verkar mera osäkert. Ja, vi får se, men en annorlunda påsk blev det.